Recension: Sweet Magnolias, säsong 1

På Netflix topplista denna vecka ligger nykomlingen Sweet Magnolias, som bygger på Sherryl Woods romaner. Med ett öppet sinne försökte vi ge den en chans, men trots flera ”förmildrande” omständigheter blir det för mycket Desperate Housewives möter klassiskt high school-drama.

I den charmiga, arketypiska sydstatsstaden Serenity (”sinnesfrid”!), inte långt från storstaden Charleston, lever småstadsfolket sina relativt sorglösa liv. Här finns inga tendenser till raskonflikter, kriminalitet, våld eller politiska problem. Allt är centrerat kring familjevärderingar och vardagliga saker som kärlek, skilsmässa, ”svåra” tonåringar och vem som ska toppa baseboll-laget.

 

Maddie (JoAnna Garcia Swisher) håller på att skilja sig från sin man, den egoistiske och känslomässigt avtrubbade läkaren som, typiskt nog, har legat med sin assistent. Kontrollfreaken och perfektionisten Dana Sue (Brooke Elliott) försöker hålla hjulen i rullning på sin lokala restaurang, samtidigt som gång på gång väljer fel partner och har en upprorisk dotter. Den mest framgångsrika av väninnorna är advokaten Helen (Heather Headley), som har allt (utom make och barn).

Tillsammans köper gänget en av stadens finaste herrgårdar och gör om den till ett läckert spa. Lite ekonomiskt vågat kanske, men kanske mest för att få vara tillsammans och ge något tillbaka till den kära lilla hemstaden. Idealister, minsann.

In på banan kommer hunken Cal, som förutom att lyfta skrot tränar det lokala pojklaget i baseball. Stackars bedragna och förbigångna Maddie faller som en kåt tonåring för den karikerade, too-good-to-be-true Cal, medan hennes ex är fast med en småsur, krävande och gravid (!) älskarinna.

Allt är sockersött och klyschigt, med stereotypa karaktärer och en synnerligen förutsägbar handling, ALLT kan lösas över ett glas Margarita (vilket tjejerna konsumerar mängder av) – lite som en kioskroman för frustrerade hemmafruar som gärna drömmer sig bort från tråkiga karlslokar som sitter i soffan med ölmage och glor på Champions League. Allt är ackompanjerat av ett snyggt foto med blommande magnolior, välskötta trädgårdar, friterad mat och punktliga kyrkobesök.

Med det sagt så varken låtsas eller försöker Sweet Magnolias vara någonting annat än just det: ett litet småcharmigt, feelgood, guilty pleasure. Allt är tänkt vara ”sweet”, friktionsfritt och överdrivet lättsmält – och det kanske är precis vad vi behöver i dessa extraordinära coronatider?

Och det måste sägas, de tre huvudrollsinnehavarna gör stabila roller allihop, speciellt Heather Headley är suverän. Serien är faktiskt bäst, och mest intressant, när den beskriver relationen mellan tonårsbarn och mödrar som kämpar för att förstå dem, samt frånvarande fäder. Tonåringen är mycket mer trovärdig och ”verklig” än hennes ursprung.

Värd en titt, men jösses så sockersött klyschigt och väldigt lättglömt. 3 stjärnor.

Har du ett stort intresse för de pittoreska, matglada, blomstrande sydstaterna? Då rekommenderar vi hellre den bitterljuva och über-charmiga Stekta gröna tomater – och vill du ha mer socialrealism så missa inte TV-serien Treme.