Recension: Sully

Få flygolyckor är mer omtalade än US Airways Flight 1549 från New York till Charlotte den 15:e januari 2009. Fast ”flygolycka” är nog inte vad planets kapten, Chesley ”Sully” Sullenberger (Tom Hanks), skulle vilja kalla det. Han skulle nog kalla det för en kontrollerad nödlandning på vatten.

Eastwoods sista?
Vid det här laget har vi tappat räkningen på hur många gånger Clint Eastwood har sagt att just det här är hans sista film. Å andra sidan får han gärna fortsätta i många år till om han levererar så bra filmer som Sully.

Den första filmen som skulle bli Eastwoods sista var Gran Torino (2008). Efter detta han har gjort starka filmer som J. Edgar, Jersey Boys och American Sniper.

Eastwood kan det där med att berätta på det personliga planet, det handlar ofta om vardagshjältar som växer med svårigheterna och uträttar något stort. Ur den synvinkeln passar den otroliga historien om Flight 1549 som hand i handske.

Vi får bevittna en berättelse om en hjälte som aldrig har försökt vara en hjälte, utan bara har gjort sitt jobb och som råkar ut för byråkrati och ett stelt regelverk. Det är uppenbart var någonstans Eastwoods sympati ligger, men det känns aldrig påtvingade eller överdrivet subjektivt.

Hjälte eller ansvarslös?
Som vanligt så fort ett flygplan är inblandat i en incident bildas en haverikommission. Efter att ha återskapat händelsen i en flygsimulator drar kommissionen snabbt slutsatsen att Sully hade tillräckligt med tid för att hinna flyga tillbaka La Guardia-flygplatsen och att den mycket riskabla nödlandningen på Hudsonfloden alltså var onödig – och oansvarig.

Under stark press måste Sully försvara sig och sina handlingar för haverikommissionen, samtidigt som pressen cirklar som gamar runt sitt byte och väntar på ännu en sensationell vändning i den fantastiska historien. För maskinerna säger ju att piloten hade tillräckligt med tid, men hur är det med den mänskliga faktorn?

Först i världen
Som Sully säger smått lakoniskt till haverikommissionen så är varje händelse som inte inträffat förut alltid den första någonsin. Kommissionen påpekar att det är första gången som ett flygplan har fått båda sina motorer förstörda av en fågelkollision. Dessutom är det första gången som ett jetplan har nödlandat på vatten utan att någon omkommit.

Airbus-planet krockar en kylig januarimorgon med en enorm flock gäss alldeles efter det lyfter från New York. Flygplanets båda motorer slutar att fungera omedelbart under tiden det håller på att stiga till sin marschhöjd. Det befinner sig alldeles ovanför ett av världens mest tätbefolkade områden och ombord på planet finns 155 själar. Från det att planet lyfte tills det flöt i Hudsonfloden gick det bara 208 sekunder!

Och om du har tillbringat en vinterdag i New York så vet du hur isande kall och blåsig världsmetropolen kan vara. Här handlar det om minuter.

Obehaglig spänning
Själva (den korta) flygningen skildras flera gånger under filmen, och låt oss säga så här: efter att ha sett Sully så är inte det första vi gör att logga in på SAS för att hitta någonstans att tillbringa nästa långhelg! Eastwood skildrar allt med kall, nästan dokumentarisk elegans. Här finns inga överdrivna gester, spektakulära effekter eller konstlade stereotyper.

Efter intensiva förhör med haverikommissionen börjar Sully till slut tvivla på att han verkligen gjort rätt. Kunde han ha hunnit tillbaka till flygplatsen? Riskerade han passagerarnas liv i onödan, eller skulle han ha kraschat in i en skyskrapa på Manhattan om han försökt vända tillbaka till flygplatsen?

Tom Hanks är en riktig fullträff i rollen som den helt vanliga flygkaptenen som råkar ut för något helt extraordinärt. Hanks är väl själva definitionen av genomsnittsamerikanen och i Sully briljerar han. Inga stora gester eller överdriven dramatik, inga förutsägbara klyschor, bara en helt vanlig människa som kämpar för sanningen och sitt anseende. Han känns utomordentligt ordinär, ”tråkig” och trovärdig.

Detta är med andra ord definitivt Hanks film, men även Aaron Eckhart gör en mycket kompetent insats i rollen som andrepilot. Laura Linney har en liten roll som Sullys fru, men det är i stort sett om Sully själv, och hans möte med stela (och partiska) byråkratin, allting handlar om.

Vi vill också lyfta fram det snygga fotot (Tom Stern) och Eastwoods effektiva och medryckande klippning. Det känns som att vara med i kabinen – eller som ofrivillig åskådare på Manhattan – när vi ser planet störta i floden.

Eftersom filmen är baserad på verkliga händelser så vi vet vi ju hur allt slutar, ändå lyckas Eastwood hålla dramatiken och den obehagliga spänningen uppe genom hela filmen. Inte minst med hjälp av det lyckade greppet med ständiga återblickar. Ibland går han i fällan och förenklar eller överdramatiserar, och själva förlösningen under det stora förhöret är lite väl klyschigt, men det smådetaljer i den stora helheten. 5 superstabila stjärnorna till detta drama från vårt nära förflutna.

4K imponerar
Sully ger oss verkligen fullt utbyte av vår nya 4K-spelare, både ljud- (Dolby Atmos) och bildkvaliteten är oöverträffad! Surroundljudet dryper av finess och detaljer, samtidigt som soffan skakar när vrålet från jetmotorerna omsluter oss. Trots detta är dialogen alltid kristallklar. Bilden har en fenomenal djupkänsla, stor detaljrikedom och otrolig ljusstyrka. Filmen är inspelad i 4K.

Bonusmaterialet består av en bra bakomfilm som handlar mycket om filmandet på Hudsonfloden, intervjuer med tre personer som var med och upplevde skräckflygningen i verkligheten, trailer samt en dokumentär om den riktige Sully.