Recension: Stranger Things, säsong 3

Den arketypiska amerikanska småstaden Hawkins, Indiana har i flera år råkat ut för oförklarliga händelser. Barn har försvunnit, staden har blivit genomborrad som en schweizerost av skumma grottor och i en parallellvärld lurar mörka krafter.

Nostalgitripp

Serien utspelas på mitten av 1980-talet och har massor av sköna referenser till det kitschiga årtiondet: töntiga frisyrer, pösiga kläder, Walkman-spelare, skateboardar och lätt popmusik.

I en underbar mix/hyllning till Steven Spielberg och Stephen King tar serien oss med på en nostalgisk tidsresa där vi får lära känna de fyra nördarna Will (Noah Schnapp), Mike (Finn Wolfhard), Dustin (Street Matarazzo) och Lucas (Caleb McLaughlin). Det sammansvetsade pojkgänget har gradvis utökats med kvinnligt tillskott i form av mystiska Ell (Millie B. Brown), som har övernaturliga förmågor, och Max (Sadie Sink), syster till stadens värsting Billy.

Året är 1985 och topplistorna är fyllda med Madonna, Wham! och Dire Straits. Coca-Cola lanserar sin ökända New Coke, Ronald Reagan styr i Vita huset och kalla kriget är iskallt. Och under jordytan, i stadens gränder och råttfyllda källare lurar fortfarande Mörkret!

Duffer-bröderna stjäl ohämmat från klassiska filmer, referenser som de inte heller försöker dölja – Stranger Things är deras hyllning till just dessa filmer. Ironiskt nog är brödraparet födda 1984, så särskilt mycket av 1980-talet kan de inte ha upplevt.

https://www.youtube.com/watch?v=YEG3bmU_WaI

Främmande makter!

I sann kalla kriget-anda dyker kommunisterna upp den här säsongen. Är det de som ligger bakom monstret som hemsöker Hawkins och stadens godtrogna stackars invånare?

Det syns att det har gått två år sedan vi besökte Hawkins senast. Ingen tvekan om att huvudpersonerna har växt sedan dess, och då menar vi inte bara på längden. Nu när hormonerna bubblar i blodet har det motsatta könet hamnat överst på agendan, det hjälper inte hur mycket än Will insisterar på att klamra sig fast i barndomens trygga famn, med oskyldiga brädspel i källaren, när de andra bara vill umgås med sina flickvänner.

Apropå kärlek så har stadens lätt förfriskade polischef, den joviale Hopper (Davis Harbor), stora problem med att El tillbringar merparten av sin tid med att hångla med Mike. På samma gång uppvaktar han den lätt förvirrade ensamma mamman Joyce (Winona Ryder).

Max bror har tagit över Steves roll som stadens ohängda skitstövel, medan den alltid så positiva Dustin har blivit kär i Suzie, ett distansförhållande med en tjej som är smart som nörd, men också snyggare än Phoebe Cates – om hon nu ens finns på riktigt …

För upprepande

Idétorkan började visa sig redan i den andra säsongen, men nu har den blivit väl uppenbar. Persongalleriet är i stort sett detsamma, staden är oförändrad och vad värre är, seriens röda tråd och huvudhandling är fortfarande den mystiska, spindelliknande mörka kraften.

Stranger Things starkaste kort är fortfarande kamratgänget, deras egenheter, dynamik och charm. Och inte minst deras vardagliga problem, svårigheter och känslor. Som 15-åringar har dynamiken utvecklats och förändrats, vilket många tonåringar (och tonårsföräldrar) kan känna igen sig i. Replikerna är välformulerade, smarta och humoristiska – och många av scenerna är riktigt roliga.

I förra säsongen var det amerikansk militär och ljusskygga män i labbrockar som var fienden, nu är det kommunister och läskiga män med maskingevär som har byggt ett enormt köpcentrum mitt i staden. Ändå känns det lite för ofta att vi tittar på en repris. Karaktärerna har visserligen vuxit och utvecklats, men faran som hotar dem och cementerar sammanhållningen är i stort sett bara mer av samma sak. Säsong 3 präglas alldeles för lite av evolution. Vi hade också velat att persongalleriet hade utvecklats och utökats.

Barn från det utskällda 80-talet kommer att hitta mycket godsaker i Stranger Things, roliga och nostalgiska referenser, och pojkgänget gör definitivt sitt bästa för att underhålla oss en gång till, i en fin genreblandning av skräck och ungdomsdrama. Om du gillade den första – och andra – säsongen av denna nostalgitripp så kommer du garanterat inte att bli besviken över säsong 3. Däremot kommer den förmodligen inte att locka till sig några nya tittare heller. 4 stjärnor.

Netflix infriar med det tekniska

Rent tekniskt har Netflix en utmärkt strömningskvalitet. Surroundspåret är detaljerat, fylligt och komplext. Bildkvaliteten är genomgående bra, med toppskärpa och naturliga färger. Däremot är ljusstyrkan för låg.

Recensionen bygger på säsongens första 4 (av 8) avsnitt. Hela säsong 3 kan strömmas från 4 juli.