Recension: Star Wars: Episode VII – The Force Awakens

Världens största filmserie är tillbaka, med Episode VII förväntas ”alla” få vad de vill ha. De som växte upp med Luke Skywalker (Mark Hamill), Han Solo (Harrison Ford) och prinsessan Leia (Carrie Fisher) på 70-talet och 80-talet, de som gick hem besvikna från biograferna (med ett stilla hat mot Jar Jar Binks & Co) 1999 och dagens unga, nya, opåverkade biobesökare. Och Disney förväntar sig avkastning på sin investering. En tillsynes omöjlig uppgift.

Höga förväntningar

Få filmer, om ens någon, har haft lika höga förväntningar på sig som det sjunde kapitlet i Star Wars-sagan, i synnerhet med tanke på de sorgliga prequel-filmerna (1999-2005). Publiken förväntar sig att få ”upprättelse” och att den nya filmen ska matcha och komplettera de ursprungliga tre filmerna (1977–1983).

När ”Musse Pigg” köpte rättigheterna till Star Wars-världen 2012 (för den svindlande summan 40 miljarder kronor!) från dess skapare, George Lucas, mottogs beskedet med blandade känslor. Många var rädda att Disney skulle ”Disneyfiera” serien och ta udden av den, andra började hoppas på att serien skulle kunna utvecklas i en positiv riktning utan Lucas bakom ratten. Nu vet vi: ”Star Wars: Episode VII – The Force Awakens” är allt vi vågade hoppas på – Kraften är tillbaka!

Jakten på Skywalker

Efter att ha misslyckats med att träna upp en ung jedi-riddare har en desillusionerad Luke Skywalker dragit sig tillbaka till en okänd planet. När vi återigen träder in i Star Wars-handlingen får vi möta den unge skrothandlaren Rey (Daisy Ridley) som kommit över roboten BB-8. Inuti roboten finns hemlig information om vart Skywalker har flytt. Men på den Mörka sidan, ”The First Order”, vill de också hitta Luke och utplåna jedi-riddarna en gång för alla.
Som partner får Rey stormtrooper-desertören Finn (John Boyega). Han hjälpte rebelledaren Poe (Oscar Isaac) att fly från ”The First Order” och dess nazistliknande general Hux (Domhnall Gleeson). Under jakten på Rey, Finn och Skywalker får vi ännu en gång stifta bekantskap med iskalla Kylo Ren (Adam Driver).

Reboot och vördnad

Regi J.J. Abrams andades nytt liv i Star Trek och fick sedan sin pojkdröm uppfylld när han satte sig i regissörsstolen för den stora Star Wars-comebacken. Det är en uppgift som den målmedvetne och lekfulle regissören klarat med glans. Abrams är inte alls lika högtravande och bombastisk som Lucas, han ger oss (med god hjälp av manusförfattaren Lawrence Kasdan, som också skrev manus till ”The Empire Strikes Back”) en tät actionfilm som är rena rama adrenalinkicken, samtidigt som vi presenteras för trovärdiga och charmiga karaktärer, och en stil och en design som drar stora växlar på de tre ursprungliga Star Wars-filmerna.

Episod VII inte bara ser ut och känns som de första filmerna, den är dessutom (i bästa Spectre-stil) fullproppad med anspelningar till den ursprungliga trilogin, och har en handling som sammanfaller häpnadsväckande mycket med Episod IV. Ännu en gång befinner vi oss på en ökenplanet, där en ung karaktär gömmer information i en robot. De två, och hela rebellrörelsen, jagas av den Mörka sidan och måste ännu en gång utplåna fiendens supervapen. Det är nästan som en nostalgitripp tillbaka till 1977.
Med det sagt så lyckas The Force Awakens stå på egna ben väldigt bra. Har du aldrig sett en Star Wars-film förut så kan du ändå hoppa rakt in i handlingen och titta på Episod VII.

Starka karaktärer

Förutom en bra handling är den sjunde Star Wars-filmen full av intressanta karaktärer. De nya unga hjältarna Rey och Finn är komplexa vilket tillför filmen drama och mänsklighet. Och de fungerar förvånansvärt bra, och naturligt, i samspel med de gamla hjältarna. Vi befarade att det gamla gardet bara skulle få cameo-roller, men så är det inte alls. Särskilt Han Solo är med i de flesta av filmens viktigaste scener, och den till åren komna Harrison Ford verkar stortrivas som den vårdslöse och snabbkäftade Han Solo igen. Den som imponerar mest är dock unga Daisy Ridley som den mystiska, unga och hoppfulla Rey. Hon har ett dolt förflutet och är filmens enigma. Unga Ridley porträtterar henne väldigt trovärdig och bemästrar såväl actionscener som drama.

Om Darth Vader var den vi älskade att hata – och samtidigt var lite fascinerade av – i vår barndom så har Disney faktiskt lyckats med en ännu intressantare karaktär i Kylo Ren. Han leder de enorma arméerna med stormtroopers som rena rama Hitler, är fullständigt känslomässigt avtrubbad och drabbas plötsligt av okontrollerade raseriutbrott. Den komplexa karaktären har uppenbarligen sina problem. Från en brokig barndom? Vi är däremot inte lika imponerade av den här filmens ”Kejsare”, en Voldemort-liknande CGI-figur som varken är intressant, skrämmande eller passar in i stilen.

De starka karaktärerna ackompanjeras av härliga specialeffekter, men till skillnad från prequel-filmerna är inte effekterna det viktigaste och överskuggar inte handlingen och karaktärerna. De lever sida vid sida i lyckad symbios och bidrar till att göra filmen till en visuell njutningstripp.

Framtiden

The Force Awakens är den första filmen i en ny trilogi och en klassisk kamp mellan gott och ont, men Abrams har tackat nej till att regissera de två kommande kapitlen. Trots detta är vi inte oroade inför framtiden. Den berättarglädje och respekt för det ursprungliga materialet vi har sett i Episod VII, plus de nya och spännande karaktärerna som introducerats, gör att vi är säkra på att vi kommer att få se två underhållningsbomber till de närmaste åren.

Kraften är stark i Star Wars anno 2015 och jösses vad vi blir charmade och underhållna. Fem starkt lysande stjärnor till Skywalker & Co!

Bildkvaliteten på Blu-ray är något av det bästa vi har sett! En otrolig skärpa med naturliga färgtoner och en snudd på perfekt svärta. Ljudspåret (DTS 7.1) har en otrolig detaljrikedom och ett komplext ljudspår, men vi drar av en stjärna för lite brist på intensitet och djup i de häftigaste actionscenerna.

I bonusmaterialet är det den lite mer än timslånga bakomfilmen som är intressantast, när Abrams ger oss en grundlig genomgång av processen ända från idéstadiet. Dessutom finns ett par borttagna scener, intervju med Williams om musiken, konstruktionen av BB-8 och mer om ”The Snow Fight”. Mycket bra, men ofta alltför ytligt och kort.