Recension: Springsteen on Broadway

Med showen ”Springsteen on Broadway” har Bruce Springsteen (69) spelat på en av de minsta scenerna han har uppträtt på under de senaste 40 åren. Megarockstjärnan som är mest känd för sina legendariska långa maratonkonserter, med allt mellan 30 000 och 80 000 i publiken, har den här gången valt att göra raka motsatsen. The Walter Kerr Theatre har bara 960 sittplatser och Bossen gjorde hela 236 shower mellan oktober 2017 och december 2018.

Intima konserter
De senaste 14 månaderna har han fem kvällar i veckan satt sig framför ett ensamt piano, med sitt munspel och en hel rad gitarrer, och spelat akustiska versioner av utvalda godbitar från sin låtskatt. Mellan låtarna berättade han anekdoter ur sitt händelserika liv, som han också skildrade i sin självbiografi Born to Run (2016).

”Konsert” är för övrigt inte en helt exakt beskrivning av kvällen, för det är inte en konsert i ordets klassiska Springsteen-bemärkelse. På Broadway levereradeThe Boss en show. En show med regi, manus och en spikad låtlista. Under föreställningens ungefär två och en halv timme är ungefär 45 % låtar och resten dialog – där historieberättaren Springsteen kommer till sin rätt. Det närmaste vi kommer något liknande är hans två akustiska Christic-konserter 1990.

Biljetterna har nästan varit helt omöjliga att få tag på, och har sålts för tiotusentals kronor på svarta börsen. Desto mer glädjande att Netflix nu ger hela världen en möjlighet att uppleva denna enastående föreställning.

Den första Brodway-showen som Ljud & Bild närvarade på var 30 december i fjol. I samband med Netflix-premiären tog vi en ny tripp över pölen och såg showen igen 1 december i år. Låtlistan var nästan identisk, men längden hade ökat med 20–25 minuter. Vi fick se en Springsteen som mer lös och ledig och oftare lät bli att följa manus och hade längre monologer än i början – så som vi också ser honom i Netflix-filmen (inspelad 17 och 18 juli i år). Vi var väldigt nyfikna på om Netflix-produktionen skulle lyckas återskapa den ovanligt intima atmosfären och närheten – det har den!

Liv och leverne

Bruce Springsteen tar med publiken på en resa genom hans liv, både på det personliga och professionella planet. Kvällen är i lika hög grad en resa genom modern amerikansk historia, gemenskap och, inte minst, personliga relationer.

Den vackra inramningen är en av de minsta teatrarna på legendariska Broadway: The Walter Kerr Theatre, ett stenkast från Times Square. En klassisk teater från 1929 som skapar en ovanligt intim och unik atmosfär.

 One-man show

Showerna på Broadway är en stark kontrast till Springsteens sedvanliga konserter med E Street Band, kompletta med full blåsorkester och stor kör. Inte bara för att publiken är mindre utan också för att låtarna framförs soloakustiskt (vilket vi tidigare bara har sett på The Ghost of Tom Joad- och Devils & Dust-turnéerna). Men den största skillnaden är nog att showen är likadan kväll efter kväll.

För en artist som i vanliga fall möblerar om och förnyar närmare en tredjedel av låtlistan på varje konsert blir det här något helt annorlunda. Allt sker under enkla former och Springsteen har vare sig regissör eller manusförfattare – det är en ”one-man show” i ordets rätta bemärkelse. Eller som han beskrev det för New York Times: ”That’s me! I’m going to direct myself onstage and I wrote up the script on my own. It’s a pretty basic show.”

Growin’ up

Hela showen är uppbyggd kring självbiografin, vi följer Springsteens uppväxt kronologiskt i den lilla industristaden Freehold i New Jersey, till spelningar på alla tänkbara platser i The Garden State, skivkontrakt med Columbia, livet som superstjärna, barn, förhållanden och den grundläggande gnistan att skriva musik och uppträda för publik. En röd tråd är hans svåra relation till pappan och livets med- och motgångar.

Kvällen präglas inte av monsterhittarna eller de mest kända låtarna, Springsteen har noggrant valt ut ett knippe låtar som definierar viktiga stunder i hans liv och som berättar något viktigt. Det är på detta plan som Broadway-showen fungerar så bra, texterna och berättelserna flätas ihop naturligt och fördjupar det stora samtalet.

Adam raised a Cain

Trots konflikten med hans alkoholiserade och maniskt depressive pappa var det just honom som Springsteen försökte ”kopiera” och imponera på. När han gick ut på scenen var det i hans pappas arbetskläder, han sjöng låtar om det hårda livet på fabriksgolvet och om det konfliktdrabbade förhållandet mellan far och son. Om inte annat så gav pappan honom massor av material till klassikerna i studion.

Springsteen ger oss ett rörande intro till My Father’s House – som han säger är den mörka och deprimerande delen av barndomen – innan han kommer till den ljusa och livsbejakande delen, med sin mamma. Hon hyllas med en av hans mest personliga texter, The Wish.

Historieberättare

Under kvällens lopp på Broadway kommer en av Springsteens största förmågor fram: historieberättaren som lyckas göra sina egna berättelser universella. Häri ligger Springsteens genialitet: Han får sin lokala och mycket personliga version av livet i småstadsamerika att bli universell, vilket får oss ”alla” att känna igen oss. Springsteen, den största sonen New Jersey har fostrat sedan Ol’ Blue Eyes, har gett många fans ett soundtrack till deras liv.

Roliga men också sköra ögonblick från ett långt och innehållsrikt liv – som när han som sjuåring, stammande, var tvungen att gå till pappans stampub och säga till honom att mamman ber honom att komma hem.

Historierna som Springsteen berättar är varierade, från lössläppt humor via djupt personliga erfarenheter till största allvar. Efter att ha förklarat sin kärlek till Amerika, dess folk och kultur, blir han nästan sakral när han framför klassikern The Promised Land. När Springsteen går fram till kanten av scenen och sjunger direkt till oss, utan mikrofon, känns det nästan som om chefen sjunger för oss hemma i vardagsrummet. Gåshudskänslan kommer krypande, som om ”Amerikas själ” sticker in handen i kroppen och försiktigt kramar om hjärtat.

Omarrangerade låtar

Få av Springsteens största hits får plats i föreställningen, och de som är med är nästan oigenkännliga.

Efter ett långt intro till hans mest missförstådda låt, där Chefen berättar om mötet med Ron Kovic (”Född den 4 juli”), hans långvariga förhållande till vietnamveteranerna och den skuldkänsla han fortfarande tampas med eftersom ”någon annan åkte i stället för honom”, spelar han Born in the USA. The Boss mest kända låt framförs med en frenetiskt rå intensitet, där Springsteen går loss på gitarren i en känslosam bluesversion, medan nästan hela låten görs a cappella. Rått, intensivt vrålar och spottar han fram orden för att – en gång för alla – betona vilken protestsång det är.

Känslorna tar överhanden

Ungefär halvvägs genom föreställningen är det dags att introducera Bandet (med stort ”B”). Han pratar om E Street Band som själva gnistan till att spela. När magin händer och 1+1 blir 3. Inte nödvändigtvis de bästa musikerna, men de rätta: från samma stad och med samma bakgrund.

När han sätter igång Tenth Avenue Freeze-Out, om hur bandet blev till, och pratar om Clarence ”The Big Man” Clemons, tar känslorna överhanden. Som Springsteen säger: ”Det var som att förlora regnet.”

Springsteen måste ta en liten paus, som inte verkar inövad alls. Det här är en kväll när han bjuder på sig självt helt och hållet, osminkat, autentiskt och naket.

Hustrun, Patti Scialfa, bidrar på två vackra duetter, Tougher Than the Rest och Brilliant Disguise. Som rena rama Johnny Cash och June Carter förklarar det äkta paret Springsteen sin kärlek till varandra, samtidigt som Springsteen berättar om hur svårt det är att blotta sig för sin partner. En av kvällens höjdpunkter.

Trump

Det går naturligtvis inte att undvika dagens situation i Amerika och president Trump. Presidenten nämns inte vid namn men det är ingen tvekan om vem Springsteen pratar om när han i bittra ordalag berättar om det senaste årets angrepp på själva demokratins grundvalar, med underminerad rättsstat och systematiskt nedläggning av dess institutioner.

Han citerar Martin Luther King Jr.: ”The arc of the moral universe is long, but it bends toward justice”, innan han sätter igång en sakral version av The Ghost of Tom Joad.

Att sitta mitt i staden där tvillingtornen rasade ger definitivt en extra dimension till The Rising.

Självutlämnande

Som Springsteen så ofta har sagt under sina många konserter: ”You don’t know me. You think you do, but you don’t.” På Broadway är han däremot ovanligt självutlämnande, öppen och genuin. Under ”Springsteen on Broadway” känns det som om vi kommer in bakom masken på privatpersonen Bruce Springsteen. Han berättar att han inte saknar ungdomen, men han saknar det ”tomma, oskrivna bladet” som livet är man är en ungdom.

Självironin och motsägelserna i hans eget liv och lärande ligger nära till hands. Mannen som aldrig har haft ett vanligt jobb (förrän nu) eller varit i en fabrik har ägnat hela sitt liv åt att inte skriva om någonting annat. Tidigt i karriären var hans texter fulla av bilen som en metafor, men ironiskt nog fick Springsteen inte körkort förrän långt in i tjugoårsåldern – långt efter att han skrev den klassiska Racing in the Street.

Ett annat av hans musikaliska huvudteman har varit att komma bort från hemmet, bland annat i Born to Run som naturligt nog avslutar kvällen:

Baby this town rips the bones from your back
Its a death trap, it’s a suicide rap
We gotta get out while were young
’cause tramps like us, baby we were born to run

I dag bor Springsteen med sin familj tio minuter från födelsestaden i New Jersey!

Skådespelare
Showen är sömlöst hopsatt, med texter som matchar låtarna, och har en bra dramaturgisk struktur, är snyggt filmad och vårdat klippt. Det är nära till skratt, men det är inte långt mellan ögonblicken där vi, bokstavligt talat, måste torka tårarna. Springsteen står för både manus och regi av föreställningen, medan Thom Zimney har regisserat Netflix-filmen. Enda rekvisita är några lådor från turnélivet och Chefen själv i urtvättade jeans och t-shirt.
Det hänger en teleprompter på väggen men Springsteen tittar sällan på den. Dialogen flyter lätt och naturligt, utan tecken på att vara inövad. Det är inte svårt att förstå varför Martin Scorsese ville ha Springsteen som skådespelare.

Rockhistoria
Rösten har väl nästan aldrig låtit bättre och hans gitarr, piano och munspel sitter som gjutet. Dessutom är ljudet utmärkt i Walter Kerr Theatre. Showen saknar dödtid och ger publiken en unik inblick i artistens liv, moral och mångfasetterade känsloliv. Ofta kommer berättelserna mitt i en låt, eller under tiden han småspelar på pianot/gitarren.
Mitt i all eufori kan vi dock inte skaka av oss tanken på att ”Springsteen on Broadway” nästan känns som ett minnestal över Bruce Springsteen. En emotionell resa och en sammanfattning av ett levt liv. Låt oss hoppas att den starka rösten från New Jersey fortfarande har många år kvar på landsvägen. En sak är säker: Amerika behöver honom mer än någonsin som ett korrektiv.
Fler än 30 gånger har vi sett Bruce Springsteen live, flera av dem i en akustisk miljö, med allt från 3 500 till 120 000 i publiken. Vi har aldrig upplevt honom starkare, mer intensiv, känslosam och äkta än på Broadway. Med de här föreställningarna skriver The Boss rockhistoria – verkligen en ”once in a lifetime”-upplevelse. 6 stjärnor.

Hela showen blir tillgänglig på LP, CD och strömning 14 december.

Låtlista:

• Growin’ Up
• My Hometown
• My Father’s House
• The Wish
• Thunder Road
• The Promised Land
• Born in the U.S.A.
• Tenth Avenue Freeze-Out
• Tougher Than The Rest
• Brilliant Disguise
• Long Time Comin’
• The Ghost of Tom Joad
• The Rising
• Dancing in the Dark
• Land of Hope and Dreams
• Born to Run