Recension: Spider-Man: Far from Home

Det är bara att konstatera, en gång för alla, att Spider-Man är den mest lyckade rebooten av en franchise, och Tom Holland är tveklöst den bästa skådespelaren som har iklätt sig de tighta, röda trikåerna.

Med Spider-Man: Far from Home påbörjar Disney ett nytt kapitel i Marvel-sagan. Efter den spektakulära Endgame tidigare i år, där majoriteten av jordens befolkning hade försvunnit i tomma luften, och flera av superhjältarna tackade för sig, befinner vi oss i en ny era. Människorna har återvänt från ”blippet”, fem år senare men lika unga som när de försvann. Jorden borde nu, uppenbarligen, vara en säker plats, och Peter Parkers klass ska åka på en historieresa till Europa – där allt känns tryggt och ofarligt …

Djungeln av skyskrapor på Manhattan har alltid varit Spider-Mans hemmaplan, så det är en frisk fläkt att se honom försöka förhindra mosandet av att den pittoreska Rialtobron i Venedig, Tower Bridge i London och gamla staden i Prag – allt för att bekämpa de fem elementen, med god hjälp av nykomlingen Mysterio (Jake Gyllenhaal).

Holland är ett fynd som den osäkre, lätt klumpige tonåringen som blir överväldigad av sina superkrafter och star struck när han träffar andra superhjältar. 16-åringen känner sig absolut inte redo för uppgiften, han vill hellre ägna Europa-resan åt att uppvakta MJ (Zendaya). Han är en karaktär som helt är i Stan Lees anda.

Det som är befriande med filmen är att skaparna har haft så pass mycket självinsikt att de har modet att ironisera över sin egen pompösa genre, superhjältefilmer. Inte minst när Mysterio håller ett inspirerande tal och avslöjar de långsökta fånerierna, de vulgära dräkterna och alla överdrifter i sin egen filmvärld. Spot on!

Dialogen är rolig och lekfull, och kan till viss del påminna om en high school-film med hafsig och ironiserande humor, fast med djupare karaktärer. Allting börjar ganska så ordinärt, men halvvägs gör filmen en smart vändning som andas nytt liv i en utsliten genre. Actionscenerna är, självfallet, storslagna och imponerande, men de håller inte på ”i det oändliga” i tråkiga utmattande strider mellan det goda och det onda. Kemin mellan Holland och Zendaya är perfekt, på gränsen till gullig, och vi får se ett helt koppel av starka biroller från Jon Favreau, Samuel L. Jackson och Marisa Tomei.

Inte direkt nydanande, och en handling som är full av hål, men ändå den klart roligaste och mest ”äkta” superhjältefilmen sedan Iron Man (2008). 4 extremt stabila stjärnor till vår klibbiga vardagshjälte som vi gärna ser mer av.