Recension: Space Force, säsong 1

Netflix visar oss hur det kan gå när militären ska följa, och nästan agera i affekt efter, tweets från en oförutsägbar amerikansk president.

Komikerlegendar

Steve Carell har en lång komikerkarriär bakom sig, bland annat som stunt-reporter på The Daily Show och som återkommande värd på Saturday Night Live, samt en rad minnesvärda, smarta filmkomedier. Till exempel Anchorman, Date Night, Get Smart och TV-serien The Office (som Space Force drar växlar på).

Men Carell har också flera fina dramafilmer på sin CV, inte minst den enastående Foxcatcher, men även Café Society och som oigenkännlig Donald Rumsfeld i Vice.

Vi kan lugnt konstatera att han aldrig varit något stort fan av konservativa republikaner på högsta nivå – och verkligen inte narren och narcissisten som nu bor på 1600 Pennsylvania Avenue. Trump får sig en rejäl omgång i Carells nya serie.

https://www.youtube.com/watch?v=l4mY2asIjWk

 

Boots on the Moon

Carell är både medförfattare, producent och spelar huvudrollen som den meriterade fyrstjärniga generalen Mark R. Naird. Efter många års tjänst befordras Naird äntligen till den allra högsta nivån, direkt under försvarsministern.

Men överraskande nog är det inte flygvapnet han ska leda, utan en helt ny gren av försvaret: Space Force.

På direkt order från den något impulsiva president Trump (han nämns aldrig med namn, men det är aldrig någon tvekan om vilken president serien menar) ska USA återigen sätta män-på-månen – och före 2024. Naird och hans män får i uppdrag att säkerställa militärens närvaro under ockupationen av månen.

Klassisk Carell

Space Force är typisk Steve Carell – på gott och ont. Serien kan kategoriseras som lätt, småcrazy vardagskomik. Lite i samma stil som Blackadder och The Office.

Här kryddas det med igenkännliga situationer från vanliga människors vardag: hopplösa och inkompetenta chefer, oförutsägbara planer, irriterande kollegor, svåra familjesituationer och ett arbetsliv som knappt fungerar.

Alltihop, naturligtvis, uppskruvat ett par komiska snäpp till det lätt absurda.

Vardagsrasismen är ständigt närvarande, speciellt asiater (Kina) och ryssar ses ned på, men även alla pinsamt, olidligt politiskt korrekta och påtvingande partner från europeiska ESA.

Ständigt, som en evig skugga, följer rymdstyrkans vetenskapliga alibi, den sarkastiske och försiktige nörden Dr. Mallory (John Malkovich i en av sina glansroller) Naird och sticker mer eller mindre välmenande käppar i hjulen.

När landets högsta generaler samlas måste de vänta 5–10 minuter för att få reda på vilken ny politik de ska planera för. Det är presidentens senaste tweet de väntar på …

Och som om det inte fanns tillräckligt med problem med raketer som exploderar på uppskjutningsrampen, grälsjuka ”experter”, inkompetenta medarbetare (från Belgien och i synnerhet Asien), så mer eller mindre förväntas det att rymdstyrkans uniformer ska designas av presidenthustrun. Dessutom förväntas Naird försvara den vansinnigt höga budgeten inför en kongressförhör. Vad i hela friden …?

Ovanpå alltihop plågas Naird ständigt av en övernitisk PR-officer, Scarapiducci (Ben Schwartz), uppenbarligen skriven med Trumps före detta kommunikationschef Anthony ”The Mooch” Scaramucci som förlaga. Den hyperaktiva token, helt utan någon form av sociala antenner eller empati, fick sparken (via Twitter) efter tio dagar.

Fiktion vs. verklighet

Den något oförutsägbara inkompetensen hos alla chefer, anställda och systemet genomsyrar serien, men det är den politiska udden som är mest framträdande.

Det ska sägas att det är svårt att göra bra satir och parodi när verkligheten är betydligt mer spektakulärt absurd än en komediförfattare både kan förutsäga och hitta på.

En president som utformar landets utrikes- och säkerhetspolitik via Twitter? En försvarsbudget som går överstyr och måste försvaras i kongressen? En inkompetent president som kräver Boots on the Moon inom fem år? En PR-chef som hämtad ur en skräckkomedi och en presidenthustru som vill designa försvarets uniformer?

För fyra år sedan skulle vi allihop ha skrattat uppgivet åt Space Force, uppskattat dess dramaturgi och bra skådespelare, men tyckt att manuset var löjligt osannolikt och långsökt.

Detta är också lite av seriens ”problem”: verkligheten. Ja, verkligheten som föregår just nu i ett av våra närmaste länder, rent politiskt och allierat, är så ooootroligt mycket mer absurd och chockerande att fiktiv komik kommer till korta.

 

Malkovich och Carell en utmärkt duo

Trots lite för konventionell och förutsägbar komik och fars, som ju överträffas av dagens samhällssituation, är Space Force inte alls tråkig. Den är bara inte det festliga fyrverkeri vi hade hoppats på.

Med det sagt är samspelet mellan huvudrollsinnehavarna Carell och Malkovich en fröjd att beskåda. De spelar mot varandra väl och vi gissar att det finns en viss improvisation mellan de båda åldrande herrarna.

Avsnitt på dryga halvtimmen passar det episod-aktiga temat fint och är tillräckligt långa för att vi inte ska tappa intresset. Vi ser gärna mer av den lätt uppgivne och frustrerade generalen Naird, förhoppningsvis med en något vassare penna och snäppet mer tillspetsad politisk fars. Gudarna ska veta att det finns tillräckligt med material att ta av.

4 stjärnor till Trumps rymdäventyr!