Recension: Snowpiercer, säsong 1

I år gick Oscar-statyetten för Årets bästa film för första gången till en film på ett främmande språk. Den sydkoreanska regissören Bong Joon Ho knep världens finaste pris för sin bittra komedi Parasite.

2013 regisserade Ho den dystopiska filmen Snowpiercer. Nu har strömningsjätten Netflix kastat sig över materialet och gjort om filmen till en TV-serie med samma namn. Den här gången är Ho medförfattare och producent, men handlingen är fortfarande densamma.

Ett kallt jordklot

På grund av klimatförändringarna har forskare försökt rädda jorden genom att kyla ner den. Vilket gick så in i helv … illa. Resultatet blev att hela världen blev en bottenfrusen isklump, med en dygnsmedeltemperatur på häftiga –117 grader. Med andra ord: inte helt optimala förutsättningar för livet.

”Lösningen” (för det fåtal rika och utvalda) blev en gigantisk ark i form av ett tåg med 1001 vagnar som rastlöst susar fram runt, runt jorden …

Uppdelat klassamhälle

När ark-tåget ”Snowpiercer” lämnade perrongen lyckades några från underklassen kämpa sig ombord. Några av upprorsmännen är fortfarande kvar på tåget, i vagnarna allra längst bak där det råder brist på värme, ljus och mat. En av dem, före detta polisen Andre (Daveed Diggs), hämtas fram för att lösa ett bestialiskt mord i första klass.

Ju längre fram man kommer i tåget, desto högre upp i klass kommer man – och desto bättre blir komforten, godsakerna och lyxen.

Allra längst fram sitter isdrottningen Melanie Cavill (Jennifer ”The Rocketeer” Connelly) och styr tågsamhället med distanserad, iskall precision. Tåget körs av den mytomspunne ingenjören Mr. Wilford, som konstruerat sin evighetsmaskin som safe haven för de få tusen överlevande jordborna. Fast vid det här laget är det ingen som har sett Mr. Wilford på flera år.

I detta absurda samhälle har de 3 000 passagerarna överlevt de senaste sju åren i mer eller mindre ”normala” liv. Ombord finns särskilda vagnar för nattklubb, spa, akvarium, gourmetrestauranger och slakteri med tillhörande betande nötkreatur. Men oron stiger i rosornas läger och mördandet tilltar.

Serietidningsvåld

Handlingen bygger på den franska tecknade serien Le Transperceneige och i sedvanlig serietidningsstil är våldet explicit överdrivet och ibland ultravåldsamt.

I ett av de första avsnitten försöker underklassens passagerare bryta sig ut för att tvinga sig fram i tåget/hierarkin, vilket resulterar i ett blodbad värdigt Caligula. Blodet sprutar när halsar skärs av och lemmar kapas.

Det apokalyptiska samhället återspeglar tiden före kölden – på gott och ont. Här finns intriger, kriminalitet, korruption, svartsjuka, mord, våld och droger. Alla på tåget har inte rent mjöl i påsen. Andres jobb blir att lösa mordet, men samtidigt se igenom all bullshit och förhoppningsvis kunna hjälpa de som fortfarande sitter i den bakersta vagnen.

Kritiskt dåliga specialeffekter

För att vara en stor, dyr Netflix-produktion 2020 är datoreffekterna ibland chockerande dåliga.

När tåget dundrar fram genom landskapet får vi glimt av snötäckta berg och vidder – som ser mer plastic fantastic ut än äkta vara. Då ser interiören betydligt bättre och mer äkta ut, men även där är kvaliteten låg ibland. Serien ser förvånansvärt ”billig” ut. Den påminner lite för mycket om en film från 1990-talet med låg budget och dito ambitionsnivå.

Connelly är lysande som den cyniska, släta isdrottningen som styr sitt lilla imperium med järnhand, alltid närvarande och varmt leende. Men bakom den perfekta fasaden gömmer sig något helt annat.

Daveed Diggs klarar sig bra i rollen som en lite tilltufsade polisen med samvete och samhällsansvar, men bortsett från de två huvudrollerna finns det för få intressanta karaktärer som serien tar sig tid att fördjupa sig i. Det finns många biroller som finns där som ”utfyllnad”, utan de bidrar till vare sig dramaturgin eller historiens framskridande. Satiren är aldrig långt borta, men den är för otydlig och onödigt nedtonad.

Mångfasetterad handling

Det som gör serien intressant, och värd att följa, är att den följer många olika spår och har ett varierat tema.

Här finns det uppenbarligen en hård kritik av det uppdelade klassamhället som ligger till grund för berättelsen, samtidigt som det finns en mer konventionell mordgåta, ledd av den smått revolutionära Andre, på samma gång som allting har inbäddade science fiction-element i ett starkt dystopiskt paket.

Vi blir fascinerade, om än inte direkt hänförda. Snowpiercer är för ojämn för det, och några av avsnitten kunde med fördel ha klippts ned ordentligt.

För fans av apokalyptiska filmer/serier är Snowpiercer ändå en måste se-serie. Den innehåller tillräckligt många fascinerande element och har en underliggande mystisk spänning och nerv. Synd att inte det tekniska/visuella håller och att historien är en smula ojämn. Men definitivt en serie vi kommer att följa. 4 stjärnor.

Recensionen bygger på de första 7 (av 10) avsnitten. Avsnitt 1 hade premiär 18 maj och det kommer ett nytt avsnitt varje måndag.