Hollywood kommer till Norge med dunder och brak – men resultatet är mest en fjuttig kinapuff!
Jo Nesbø är en av Nordens mest bästsäljande författare. Hans deckare om den försoffade polisen Harry Hole har översatts till fler än femtio (!) språk, och efter framgångarna med Huvudjägarna var det bara en tidsfråga innan Hollywood skulle knacka på dörren.
Scorsese vill vara med
Under 2011 ville självaste Martin Scorsese regissera Snömannen (den sjunde boken i Harry Hole-serien). Så småningom hoppade Scorsese av, men fortsatte som en av tolv producenter, och överlät regisserandet åt Tomas Alfredson (Mullvaden).
Vi säger det direkt: vi har inte läst boken, och inte någon av de andra i Harry Hole-serien heller, men om kvaliteten på den här filmen återspeglar böckerna så är vi inte ledsna för det.
Deckarklyschor som pärlor på ett snöre
Harry Hole är en av Oslo-polisen mest erfarna utredare och har alla de karakteristiska klichéerna som anti-hjältarna i krim-genren uppvisar. Han är, naturligtvis, gravt alkoholiserad (vilket hans chef vet väl om, men har överseende med) och arbetsnarkoman, har problem med att få långvariga förhållanden att fungera, bor i ett riktigt råtthål och jobbar på ett ibland okonventionellt sätt – alltså inte riktigt enligt regelverket. Så långt är allt gott och väl – det hör till premissen och beror nog främst på boken som filmen bygger på.
Från Bergen förflyttas polisen Katrine Bratt (Rebecca Ferguson, Mission: Impossible – Rogue Nation), som har med sig en trave olösta mordfall där den gemensamma nämnaren är kvinnor med barn. Det visar sig snart att Katrine döljer något för Harry. Samtidigt får Harry ett märkligt brev från någon som uppenbarligen håller ögonen på honom, undertecknat med en snögubbe. I bakgrunden jobbar den sliskige finansmannen Arve Støp (J.K. Simmons) med att Oslo ska få arrangera nästa skid-VM.
Bildskön norsk natur, men …
Snömannen bjuder på vacker natur från ett pittoreskt Norge och kan säkert bidra till ökad tillströmning av turister. Men handlingen vi får serverad är långsökt, föga trovärdig och ofattbart ospännande. Harry Hole jagar trots allt en bestialisk seriemördare, men dramaturgin är som hämtad ur EKG:et från en döende hjärtpatient.
Alfredson berättar själv i en intervju att de hade för ont om tid under inspelningen, så att det saknades 10–15 % av historien när de skulle sätta ihop filmen i klipprummet. Och det märks på filmen.
Själva polisarbetet är nästan som en parodi, de närmast snubblar över lösningar och svar. Något av det ”roligaste” är hur de kommer fram till när mördaren slår till: den gemensamma nämnaren är att det är när den första snön faller – som om inte det skulle vara en av hundra andra gemensamma nämnare. Bitarna bara faller på plats, utan att vi i publiken får vara med i processen. Ofta sitter vi bara och tänker: ”Varför då?”
Haltande tempo
Allt lunkar på med en osammanhängande handling, där mycket händer utan förklaring och/eller uppföljning. Det är fullt möjligt att boken är så omfattande att den skulle passa bättre som TV-serie, men nog borde det vara möjligt att göra ett bra filmmanus av bästsäljaren.
Rent tekniskt verkar det som om Snömannen utspelas på 1990-talet. Harry tappar hakan fullständigt över att läkaren kan fixa ett recept med en mobiltelefon (!) och Oslo-polisen har just investerat i en ny ”banbrytande” teknik: en förvuxen ultrabook/surfplatta som både kan lagra filer, vara online och spela in video!
Skådespelarna är överlag bra, men Val Kilmer är en vandrande katastrof. Hur i hela friden tänkte de? Michael Fassbender är däremot stabil som den trötte, hårt arbetande polisen som aldrig ger upp.
Fassbender, med filmer som Macbeth, 12 Years A Slave och The Light Between Oceans på sin CV, är en av dagens främsta karaktärsskådespelare. Trots ett slappt och platt manus ger han välbehövligt liv åt Harry Hole. Rebecca Ferguson ger ett övertygande intryck som hans sparringpartner, och Chloë Sevigny, som norsk redneck, är ett sant nöje att beskåda.
Medioker
I slutändan är vi mest förvånade över hur man med en så bra utgångspunkt, och så duktiga personer både framför och bakom kameran, har lyckats åstadkomma något så fullständigt mediokert. Snömannen påminner om en tretton-på-dussinet-deckare med liten budget och låga ambitioner. Även om skådespelarna och fotot ger plus i kanten.
Mycket av förklaringen är förmodligen dåliga förberedelser, plus 13 producenter som alla vill göra sin åsikt hörd. Vad publiken får se är en förvånansvärt tråkig dramaturgi och brist på spänningskurva.
Med tanke på resurserna, och människorna, bakom den här storsatsningen så är resultatet en stor besvikelse. Och argumentet att amerikanerna inte klarar av att förmedla nordiska kriminalhistorier på ett autentiskt sätt håller inte, det visade den alldeles förträffliga The Girl With the Dragon Tattoo med eftertryck. Nej, Snömannen förtjänar inte mer än 3 svaga, medelmåttiga stjärnor. Om det är en bra deckare du vill ha så titta hellre på en säsong med Bosch.
Bildkvaliteten är förvånansvärt platt, utan djup eller skärpa. Ljudet (DTS 7.1) är fylligt och detaljerat och kommer väldigt nära toppbetyg. Bonusmaterialet består bara av fem korta minidokumentärer om skådespelarna, landskapet, stunts och hur Nesbøs värld återskapas på film. Okej, men väldigt ytligt.
