: Skyfall

Med ”Casino Royale” (2006) gav Broccoli-familjen och Daniel Craig hela Bond-franchisen en nystart – och ut kom en återupplivad och fräsch, modern agent som faktiskt var mer lik den gamle Bond, samtidigt som han visade att det fortfarande var liv i 007-konceptet. Helt plötsligt glömde vi av att vi i 12 år hade haft en snobbig, tanig och irriterande humoristisk slapstick-version av Ian Flemings legendariska agent, i Roger Moores skepnad.

Med Timothy Dalton var det dags att söka sig tillbaka till rötterna, och efter honom kom Pierce Brosnan som något slags hybrid mellan Dalton och Moore. Det var absolut ingen panik men under hans era (fyra filmer) rådde idétorka och det famlades i mörkret med att anpassa 007 till ett liv efter det kalla kriget, vilket ledde till att vi i stort sett bara fick mediokra filmer. Med Craig på banan kom hyllningarna på rad, även hos undertecknad var skepsisen påtaglig till en början, men oj så snabbt han fick fördomarna på skam!

Efter att Bond ägnat de två föregående filmerna åt att kämpa mot det världsomspännande skurksyndikatet Quantum är han nu redo för nya uppdrag. ”Skyfall” börjar med att en okänd terroristorganisation får tag i den kodade listan över alla NATO-agenter som jobbar undercover i terroristligor över hela världen.

Bond försöker stoppa organisationen men misslyckas och förmodas ha dödats i tjänsten. Skjuten av sina egna och med en sviktande självbild och hälsa drar han sig tillbaka till London efter att MI6 huvudkvarter sprängts i luften. Eftersom Bond antas vara död och inte längre är i aktiv tjänst måste han gå igenom ett omfattande testprogram för att åter bli aktiv, och det underlättar inte att M:s nya politiska chef, Ralph Fiennes, inte direkt hyser någon större tilltro till den åldrande agenten.

Broccolifamiljen har gjort ett rent strategiskt mycket lyckat val när de låtit Sam Mendes ta plats i regissörsstolen. Mannen bakom ”American Beauty” och ”Road to Perdition” har långtifrån någon stor erfarenhet av blockbusters, och i actiongenren har han bara gjort Jarhead, som är mer mänskligt drama än renodlad action. Det var med andra ord ett djärvt val men Mendes visade sig vara helt perfekt för ”nya” Bond.

Pånyttfödelsen började redan i ”Casino Royale”, där vi fick se en mänskligare och mer sårbar 007, som var lite mer sliten, fick ont och blödde när han slogs, hade sina duster med inre demoner och mildrade livets vedermödor med läskande Martinis (som den här gången för övrigt är utbytta mot förfriskande Heineken). När Bond ska återhämta sig är han mer sårbar och mänsklig än någonsin, han misslyckas med testprogrammet men M väljer ändå att sätta in honom i jakten på superskurken i Javier Bardems härligt överdrivna skepnad.

Det är inte själva handlingen som gör ”Skyfall” så påfallande mycket bättre än de flesta andra Bond-filmer, för här har man nästan gått tillbaka till ”galning som vill ha världsherradöme”, utan manusets fokus och Mendes känsla för den mänskliga faktorn.

Ta det lugnt, 007 har inte förvandlats till ett gråtmilt husfrudrama, det finns fortfarande rejäla doser action och Bond reser jorden runt och besöker exotiska platser samtidigt som han förför kvinnor, skjuter skurkar och dricker sin kalla Heineken. Till och med London har sin välförtjänta plats i den här filmen.

Det mänskliga dramat blommar ut för fullt när det visar sig ett Bardem är en skugga från en av huvudpersonernas förflutna, och det är inte bara drömmen om världsherradöme som ligger bakom hans fanatiska korståg mot MI6. Till och med M har ett och annat äss i rockärmen, och mot slutet får vi följa med till Bonds barndom och se hur han blev märkt för livet – vilket ledde till att han blev agenten han är i dag. Det är här Craig briljerar, när det gäller actionscener är han fullt i klass med tidigare Bond-skådisar (fast betydligt bättre koreograferad), men hans lite slitna ”boxaransikte” och sårbara ögon tillför serien något helt nytt. Och när manus är så bra som det är i ”Skyfall”, ”mycket bättre än ”Quantum of Solace”, får han också något att spela med.

Även birollerna har betydligt mer kött på benen, inte minst får Judi Dench briljera som orubblig och handlingskraftig kvinna i en mansdominerad värld, och den nye och torre Q (Ben Whishaw) är ett fynd jämfört med den mer fånigt komiske John Cleese.

Bardem är den mest komplexa och intressantaste Bond-skurken på årtionden, han spelar honom med sedvanlig arrogans och vidrighet, med god draghjälp av lysande repliker. Även bondbrudarna får sin sedvanliga tid framför kameran, men var så säker: detta är Daniel Craigs film.

Det var meningen att ”Die Another Day” skulle vara en hyllning till Bonds historia, men i detta hänseende lyckas ”Skyfall” mycket bättre. Här finns ständiga paralleller till äldre filmer och till och med självironin finns på plats (som när nya Q säger: ”An exploding pen? We don’t really do that sort of thing any more”) och gamla klenoder plockas fram ur garderoberna.

Rent tekniskt är filmen något av det läckraste vi har sett i den här genren, med foto av Roger Deakins som tar andan ur publiken, både i närgångna stridsscener och på hustak i Mellanöstern och på skotska hedar. Vi säger Ja tack till mer James Bond och Ja tack till mer Sam Mendes. Med ”Skyfalll” har Daniel Craig verkligen befäst sin position som nya Bond och nu när teamet runt honom är utbytt är han återigen redo att skydda ”Queen and Country” – vi ser redan fram emot nästa film. KÖP!

Från en film av den här kalibern förväntar vi oss högsta kvalitet av både bild och ljud. Ljudspåret DTS-HD Master Audio infriar verkligen med en rik ljudbild och utsökta detaljer. Bilden är också mycket bra, i de allra mörkaste scenerna är varje liten detalj helt tydlig, men vi saknar det där lilla extra som behövs för att dela ut sex stjärnor. Det är en smula för lite tryck i bilden.

Bonusmaterialet till ”Quantum of Solace” var milt sagt bristfälligt, nu har MGM tagit till sig kritiken. Här finns två fina och informativa kommentatorsspår med bland annat producenterna och regissören. Särskilt Mendes ger en oerhört detaljerad beskrivning av de olika scenerna. Russinet i kakan är dock alla minidokumentärerna (14 stycken!) som innehåller en titt bakom kulisserna, på allt från den förförande öppningsscenen till alla actionscenerna, exotiska platser, kvinnor, musiken samt en titt in i framtiden.

Filmografi, Daniel Craig (urval)

• Skyfall (2012)
• The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
• Tintin – Enhörningens hemlighet (2011)
• Dream House (2011)
• Cowboys & Aliens (2011)
• Defiance (2008)
• Quantum of Solace (2008)
• Guldkompassen (2007)
• The Invasion (2007)
• Casino Royale (2006)
• Infamous (2006)
• München (2005)
• Enduring Love (2004)
• Road to Perdition (2002)
• Tomb Raider (2001)
• I Dreamed of Africa (2000)
• Elizabeth (1998)
• The Ice House (1997)