Recension: Rebecca

Självaste thrillerlegendaren in persona, sir Alfred Hitchcock, stod för regin av Rebecca 1940 – men tydligen hatade han resultatet. Nu försöker Netflix sig på en remake av thriller-klassikern.

 

Filmmanuset är baserat på romanen (med samma namn) av Daphne Du Maurier och har filmats otaliga gånger, bland annat som TV-serie 1997 med Charles Dance i huvudrollen. Årets version har en handling som ligger nära Hitchcock-filmen, men den saknar det krypande obehaget och finessen som man förknippar med ”the Master of Suspense”.

Som en stormande, romantisk virvelvind sveper den stenrike Maxim de Winter (Armie Hammer) in och charmar den naiva sällskapsflickan (Lily James) under en semestervistelse i lyxiga Monte Carlo. Efter att ha blivit utskälld och förnedrad av sin uppdragsgivare, den arroganta societetsdamen Mrs. Van Hopper (Ann ”The Handmaid’s Tale” Dowd), tar livet en helt annan vändning när hon gifter sig med sin krösus och flyttar till hans magnifika gods i England.

Men på det lyxiga godset ”Manderley” handlar allting om den Winters avlidna ex-fru, den enastående Rebecca, och nya fru Winter hamnar fullständigt i skuggan av sin ”föregångare”, samtidigt som personalen, med iskalla Mrs. Danvers (Kristin Scott Thomas) i spetsen, aktivt motarbetar henne.

Ben Wheatley har gjort en exceptionellt snygg film, där inte minst tidsfärgerna (slutet av 1930-talet) är på pricken, ned till minsta lilla moderiktiga kostymdetalj, den härliga musiken och kvinnornas plats i samhället. Inledningsvis har dramaturgin en fin struktur när vi går från brinnande romantik till vardagslivet som blir mer och mer outhärdligt för Mrs. Winters på det stora godset där hon ständigt avslöjar nya hemligheter om sin introverta make.

Tyvärr får inte alla de alla mörka hemligheterna tid att manifestera sig ordentligt, det känns som om vi bara skrapar på ytan på den nästan gotiska berättelsen, med en allt mer diabolisk Danvers, utan att vi får någon tillfredsställande förlösning.

Lily James är elegant övertygande som den förtvivlade nya hustrun till den hemlighetsfulla godsherren medan Hammer, som brukar vara så bra, här blir anemisk och anonym – en fullständig mismatch med tanke på storcharmören han spelar. Även den otroligt fascinerande karaktären Danvers blir nedtonad och saknar nästan helt udd – vilket inte är Scott Thomas fel, utan snarare manus och regi som spretar lite mellan gammal och ny tid, och nästan (oförlåtligt) misslyckas med att använda ett av romanens starkaste drivande element: klasskillnaden mellan nya fru Winter och hennes mystiska make.

Rebecca är långt ifrån den kalla skräck vi fick från Wheatleys tidigare thriller, Kill List, det verkar som om han inte riktigt har lyckats bestämma sig för vad han ska göra med materialet den här gången, resultatet blir en visuell modefest utan särskilt mycket substans eller spänning. Och det var väl inte riktigt meningen med en klassisk thriller?

Tyvärr räcker inte detta till mer än 3 ytterst medelmåttiga stjärnor. En film du kan hoppa över när du sitter i soffan och zappar dig genom strömningsdjungeln en sen och mörk höstkväll.