Peter Pan är historien om London-pojken som inte ville bli vuxen. I den verkliga världen tillhör en av tidernas mest framgångsrika regissörer, Steven Spielberg, samma kategori. Spielberg är dessutom oerhört nostalgiskt, nästan fanatiskt fascinerad av 1980-talet. För ”Empire” berättade han att Ready Player One är filmen han alltid velat göra.
I Herrens år 2045 är jorden nästan förvandlad till en stor stinkande soptipp, så alla vill helst leva sina liv i en fantastisk virtuell värld med oändliga möjligheter. Lite som i Nolans fascinerande Inception, bortsett från att alla gör det. Den enda tiden man inte tillbringar i det virtuella är när man äter och sover. ”Människor” möter man i den virtuella världen, med VR-glasögonen planterade på huvudet.
Hjärnan bakom fantasivärlden ”Oasis” är programmeringssnillet Halliday (Mark Rylance). När han dör har han gjort ett spel där deltagarna måste leta reda på tre nycklar och gå på jakt efter ”påskägg”. Vinnaren får ärva hela hans IT-imperium, vilket skulle vara som att fa Facebook, Amazon, Netflix och Google. Idealisten Parzival (Tye Sheridan, som är otroligt lik en ung Spielberg) leder spelet, men självfalllet vill inte det usla storkapitalet, personifierat av VD:n Sorrento (Ben Mendelsohn), låta chansen att få världsdominans gå förbi.
Ready Player One är en guldgruva med charmiga 80-talsreferenser för oss som växte upp på 1970- och 80-talen – från musiken, Atari-spel och frisyrerna till Chucky och John Hughes-filmerna. Många av referenserna missas förmodligen av dagens hemmabiopublik, men för spelnördar lär det finnas gott om häftiga underhållnings- och actionscener.
Spielberg ägnar lite för mycket tid åt den virtuella spelvärlden – visserligen imponerande, men efter tag blir det lite tråkigt att sitta och titta på ett ”datorspel”. Övergångarna mellan den verkliga och virtuella världen fungerar fint och de unga skådespelarna gör bra roller. När det gäller känslor målar Spielberg (ännu en gång) med bred pensel och vet inte hur han ska vara subtil. Fast med så mycket charmig retrounderhållning är den gamla mästaren förlåten. 4 starka stjärnor.
Det här är en film som verkligen förtjänar att ses i 3D, den har en mängd scener som ”suger in dig” i handlingen och förstärker den virtuella effekten. Det komplexa ljudspåret (Dolby Atmos) har ett mycket distinkt surroundljud, men förvånansvärt dåligt tryck i basen. Det omfattande bonusmaterialet består av en härlig bakomfilm (på en timme) plus fem minidokumentärer.
