Recension: Ragnarok, säsong 1

Ragnarok presenteras som Netflix förste norska originalserie, vilket är delvis sant. Den säregna humorserien Lilyhammer, med Little Steven i huvudrollen som maffiatjallare med vittnesskydd, var inte bara Netflix första norska serie, utan faktiskt strömningsjättens första originalproducerade serie överhuvudtaget – om än i samproduktion med NRK.

Efter lokala Netflix-produktioner som danska The Rain och svenska Störst av allt stod Norge på tur. Ragnarok är en originell serie, med en modig knorr på historien, men som helhet är den en varierad upplevelse.

https://www.youtube.com/watch?v=IgIA4AedwV4&feature=emb_logo

Urnordisk historia

Liksom sin konkurrent, HBO och deras Beforeigners, väljer Netflix temat (sär)nordisk kultur och historia.

Beforeigners gjorde absurd komedi av vikingar som hamnade i vår egen tid, men Netflix har i stället satt våra gamla asagudar i nutida Norge, flankerade av dagsaktuella frågor som miljökris, överkonsumtion och tidlös tonårs-/uppfostringsproblematik.

Färgrika hedniska gudar, som vi dyrkade här i Norden innan vi blev tvångskristnade, borde borga för massor av saftigt historieberättande, som också kan tilltala dagens överstimulerade ungdomar och unga vuxna. Men hur får man sagorna om Tor, Oden och deras magnifika strider mot jättarna att bli relevanta i 2020-samhället?

Smutsiga kapitalister

Vi befinner oss i den lilla norska staden Edda, där lokalsamhället och den kommunala ekonomin domineras fullständigt av industrikolossen Jutul AS. En jättefabrik som spyr ut förorenad rök och skitar ner vattendrag.

Familjen Jutul är en av Norges rikaste och på god fot med såväl lokala som nationella politiker och byråkrater, vilket gör att de kommer undan med föroreningarna och en affärspraxis som är väl förankrad i mörka gråzoner. Familjeöverhuvudet är den Wall Street-liknande Vidar (Gísli Örn Garðarsson), flankerad av sin strama rektorsfru Ran (Synnøve Macody Lund) och deras två outhärdligt bortskämda rikemansbarn Fjor och Saxa.

Den lilla staden, omgiven av magnifik natur med majestätiska berg och glaciärer, råkar ut för nya konflikter när Magne (David Stakston) med familj, bror Laurits (Jonas S. Gravli) och mamma (Henriette Steenstrup), återvänder till sin hemstad. Mamman jobbar på Jutul, Magne har det svårt i skolan och har läs- och skrivsvårigheter och snabbt hittar en själsfrände i skolans miljöfreak, Isolde.

Seriens röda tråd är de eskalerande miljöproblemen, som det uppenbarligen bara är den uppväxande generationen som bryr sig om. Moralen är att om man inte agerar nu så är vi oundvikligen på väg mot ragnarök … (undrar just om Greta Thunberg har haft ett finger med i manusförfattandet?).

När en av ungdomarna omkommer på ett misstänkt sätt, och Magne gradvis blir medveten om sina nyfunna gudomliga krafter, eskalerar allt mot en hejdundrande uppgörelse mellan asarna och hänsynslösa jättar.

Spretigt skådespeleri

Skådespelarprestationerna varierar tyvärr för mycket. Många av huvudrollerna gestaltas av relativt oskrivna blad, och alla lyckas inte lika bra. Dessutom känns dialogen ofta för konstruerad och teatralisk, däremot gör Jonas S. Gravli (22 July) och Emma Bones (Gry) genomstabila och naturliga rolltolkningar.

Även Synnøve Macody Lund och Fritjof Såheim är förträffliga i rollerna som iskall mega-bitch (en femme fatale med ett härligt galet begär!) respektive karikerad skolpsykolog. Den vanligtvis så stabila Odd-Magnus Williamson har fått den otacksamma rollen som överdrivet naiv och föga trovärdig dumsnäll lärare. Det är för övrigt roligt att legenden Bjørn Sundquist gör en miniroll som udda byfåne.

Rent allmänt lider den norska skådespelarmiljön av att den är förhållandevis liten, vilket oundvikligen leder till att samma personer återkommer i serie efter serie. Med större lokal produktion kommer den här miljön på lång sikt också att växa och bli mer varierad och mångsidig.

Karikerad och anspråksfull

Låt det inte finnas några tvivel om den saken: Ragnarok är anspråksfull och handlingen förefaller ibland överdrivet karikerad, med starkt stereotypiska karaktärer, men den är också fullständigt medveten om det. Det här är inget olycksfall i arbetet från serieskaparen Adam Price & co, det är i högsta grad avsiktligt.

Serien är så opretentiös, lekfull och har ett överflöd av självironi att den kommer undan med det pompösa och bombastiska uttrycket.

Det är absolut inte allt i handlingen som hänger ihop – jättarna har levt i flera århundraden utan att åldras, hur kan de då ha vuxit upp på barn- och ungdomsskolan i Edda? Det är flera uppenbara hål i plotten som serien elegant struntar i.

På samma gång finns det så pass mycket absurd komik och uppfinningsrik action att vi ibland låter oss charmas. Vi får bland annat en påfallande överdriven modern version av självaste Fenrisulven. Kul!

Oförlöst

Rent tekniskt är Ragnarok en välgjord produktion, med kreativt och snyggt foto, effektiv klippning och fängslande dramaturgi. Det enda som stör rent produktionsmässigt är att Magnes familj tittar på TV på en gammaldags bildrörs-TV och lyssnar på musik med en kassettspelare från 1980-talet(!). Har inte de danska manusförfattarna hängt med på att Norge har gjort vissa tekniska framsteg sedan de började pumpa upp Det svarta guldet?

Till skillnad från den förra Netflix-serien med handlingen delvis förlagd till i Norge, den katastrofalt eländiga The Innocents, lyckas Ragnarok tilltala sin unga, bortskämda publik på ett modernt, opretentiöst och underhållande sätt.

Vi delar ut fyra svaga stjärnor till en serie som har en lite oförlöst potential och satsar på en mer komplett och komplex andra säsong. Under tiden har blivit rejält sugna på mjöd!