Recension: Project Power

Coola Jamie Foxx syns inte så mycket på vita duken längre, både förra och förrförra året fick vi bara se enda film med karaktärsskådespelaren som är känd från Collateral, Django Unchained och Ray. Nu återvänder han, i par med Joseph Gordon-Levitt, på jakt efter distributörerna av en ny fantomdrog på New Orleans bakgator.

 

Övermänsklig superdrog

Superdrogen ”Power” ger personen som tar den omänskliga krafter, hämtade från djurvärlden och unika för varje individ, den får fram personens ”äkta” genetiska styrka – till exempel superkrafter, osynlighet eller förmågan att tåla kulor.

Härligt samspel

Det vore enkelt att göra slarvsylta av Project Power. Filmen har en oförlöst och inte tillräckligt genomarbetad handling, dramaturgin haltar emellanåt, skurkarna är mest endimensionella karikatyrer och en del av superkrafterna som drogen framkallar är helt enkelt mer korkade än tuffa. Trots detta blir vi charmade av huvudrollerna, som förutom Foxx och Gordon-Levitt spelas av ”nykomlingen” Dominique Fishback.

Fishback spelar tonåringen (i verkligheten är hon, otroligt nog, 29 år gammal!) Robin som finansierar sin mammas hälsoproblem genom att sälja den nya, livsfarliga drogen. På hennes lista över kunder finns polisen Frank (Gordon-Levitt). Han har tröttnat på att polisen inte lyckas fånga knarkskurkarna och försöker ”jämna ut” oddsen – alltså poppar han superpiller i sin jakt på skurkarna.

Sedan dyker ex-elitsoldaten Art (Foxx), även känd som ”Majoren”, upp. Han jagar de som rövat bort hans dotter, men polisen är övertygad om att han är en av de som ligger bakom droghelvetet.

 

Systemet utnyttjar dig!

Relativt okända Mattson Tomlin har skrivit manus, som förutom stenhård action fokuserar starkt på samhällets orättvisor, att den svarta befolkningen befinner sig längst ner på samhällsstegen och att ”systemet” utnyttjar dig – alltså är det ganska så naturligt att handlingen är förlagd till en av städerna i USA som har störst afroamerikansk befolkning och som har stora ekonomiska ojämlikheter.

Tyvärr låter det lite ihåligt när Gordon-Levitt basunerar ut att han inte kommer att låta detta ”hända i hans stad”. New Orleans har råkat ut för både översvämningar och andra katastrofer genom åren, det känns lite som att utnyttja stadens lidande för att främja filmens kommersiella intressen.

Coola killar

Trots invändningarna är Jamie Foxx ändå übercool och Gordon-Levitt (som reciterar klassiska Clint Eastwood-kommentarer) är hans vita, lite nördiga, snabbkäftade version. Men det är samspelet mellan Foxx och den unge Fishback som bitvis får det att gnistra om Project Power.

Fishback är verkligen vad vi på ren svenska kallar för ”street smart”. Hon har verkligen inga toppbetyg i skolan, kommer inte överens med den nedlåtande läraren och är inte stolt över att sälja droger. Men hon vet hur man tar människor och hur man förvandlar motgång till framgång. Hon snackar, rappar, tar sig ur alla situationer och är inte rädd för mörker. När handlingen tightar till sig och Frank och Robin uppträder som ”Batman & Robin” blir vi (nästan) sålda. Fishback är utan tvekan filmens starkaste kort.

Att den här gången göra en del okonventionella val, som att låta bossen för brottssyndikatet och ledaren för den sydamerikanska knarkkartellen gestaltas av kvinnliga roller, är tufft. Tyvärr är den lokala representanten (Rodrigo ”Westworld” Santoro) bara en irriterande narkotikaskurk-klyscha, och de många specialeffekterna är inte särskilt imponerande ur ett 2020-perspektiv. Majorens relativt spännande förflutna är också helt outnyttjat.

Gillar du vackra Scarlett Johansson på speed (bokstavligt talat) i Lucy så kommer du säkert att tycka att Project Power är mer än godkänd underhållning, trots uppenbara svagheter. 4 svaga stjärnor.