Recension: Phantom Thread

När vi läser Paul T. Andersons namn på affischen så väcker det omedelbart vårt intresse. Regissören har gett oss mästerverk som There Will Be Blood, Magnolia och Boogie Nights. När han ännu en gång slår sina påsar ihop med Daniel Day-Lewis blir förväntningarna enorma – och de infrias!

I 1950-talets London befinner sig en societetsskräddare vid (ett härligt) namn Reynold Woodcock (Daniel Day-Lewis). Han är av det oerhört prydliga, korrekta slaget och varje dag är fylld av maniska rutiner, varje liten avvikelse och/eller rubbning får honom helt ur balans. Han driver sitt skrädderi tillsammans med sin tillknäppta syster Cyril (Lesley Manville) och använder kvinnor som förströelse – och när han är färdig ber han systern att kasta ut dem.

Woodcock är en perfektionist ut i fingerspetsarna och van vid att alla lyder hans minsta vink, men när han lockar med sig den unga servitrisen Alma (Vicky Krieps) hem till det fashionabla huset – och syskonens komplicerade liv – utsätts han för prövningar. Alma tror att hon kan omvända den känslokalla mannen och få honom att verkligen älska henne, men dit är vägen lång och kantad av tårar och förnedring.

Vi kan inte komma på någon skådespelare som är mer närvarande och stjäl varje scen han är med i, och som bara med en blick kan förmedla en uppsjö av känslor. Skräddarhistorien i Phantom Thread är bara en kuliss för den verkliga historien, om en fullständig introvert, självgod och förstockad man som är full av sig själv och inte kan älska eller visa känslor. Något som ingen förmedlar bättre än just Day-Lewis – och vi får rysningar av hans dialoger med Alma. En filmpärla som är ett sant nöje att se. 5 stjärnor.

Skivan har snygg bildkvalitet med skarpa och naturliga färger, men med en svärta som övergår lite för mycket i grått. Ljudspåret (DTS:X) förmedlar röster och musik på ett förträffligt sätt i ett surroundljud som inte är särskilt innehållsrikt. Bonusmaterialet innehåller fyra korta men mycket informativa dokumentärer.