Recension: Perry Mason, säsong 1

I sin första stora roll sedan den nervkittlande The Americans återvänder Matthew Rhys till serieformatet. Den här gången för att porträttera en av de mest arketypiska fiktionsdetektiverna, Perry Mason.

Deckare med många år på nacken

Vem hade väl kunnat tro att någon skulle borsta av dammet från en av de äldsta och mest pålitliga TV-detektiverna genom tiderna? Det är precis vad HBO har gjort. Perry Mason (som bygger på författaren Erle Stanley Gardners ikoniska karaktär) var ett fast inslag på lördagskvällar på prime time på CBS mellan 1957 och 1966.

Sammanlagt gjordes hela 271 (!) avsnitt av serien, med Raymond Burr i huvudrollen.

https://www.youtube.com/watch?v=rNATvJMPZaA

 

Det gjordes ett försök att återuppliva serien 1973, men det blev bara en halv, misslyckad säsong. Sedan följde Hollywood upp med en mängd filmer, Burr spelade Perry Mason i 26 av dem, mellan 1985 och 1993.

När HBO blev intresserade av att göra en remake av serien hyrde de först in Nic Pizzolatto som manusförfattare. Synd att han försvann ut ur bilden, för som manusförfattare och regissör skapade han enastående krim-magi med True Detective.

Svek, bedrägeri och rasism under Den stora depressionen

Handlingen för den nya serien utspelas i Los Angeles i början av det hårda trettiotalet.

När USA hade det svårt under den stora depressionen (tidernas största börskrasch inträffade 29 oktober 1929) så gick det uppåt för liberala och kulturella ”Änglarnas stad”. Under 1930-talet växte stadens befolkning med så mycket som 25 %.

Sommaren 1932 anordnas Sommar-OS i Los Angeles och staden blomstrar av optimism och framtidstro, med tillväxt inom film- och TV-industrin, oljeindustrin och turism. På kulturscenen dyker det upp storheter som Benny Goodman och Glenn Miller, och industrin är involverad i den enorma konstruktionen av Hoover-dammen.

Den lite slitna, smått alkoholiserade Perry Mason (Matthew Rhys) livnär sig som privatdetektiv, ofta med äktenskapsbrott. Han bor i sitt barndomshem, ett slitet hus i utkanten av staden och kör runt i ett bilvrak. Mason är partner med advokat E.B. Jonathan (John Lithgow) och tillsammans anlitas de för att lösa ett av decenniets mest komplicerade och bisarra mordfall.

Ett spädbarn har kidnappats och under överlämnandet av lösensumman går allt åt helvete. Barnet är dött, ögonen är fastsydda öppna. En av stadens mest välbärgade, Herman Baggerly (Robert ”T-1000” Patrick), anlitar Mason & Co för att hitta mördarna.

Varken föräldrarna, Baggerly eller Mason har något förtroende för ett korrupt och rasistiskt LAPD. Historien har en förmåga att upprepa sig …

Halleluja!

Både Baggerly och barnets föräldrar är medlemmar i en exotisk församling, ledda av den mycket energiska och karismatiska Sister Alice (Tatiana Maslany i en paradroll!). Mason måste tampas med lögner, korruption, misstro och sin egen nykterhet.

Mer och mer kretsar kring den udda församlingen, där det talas i tungor och pratas om ockult återuppståndelse.

Maslany är gudabenådad som karismatisk översteprästinna, som vill barnets mamma väl och stöttar henne när världen går emot henne, men som också ruvar på sin egen mörka hemlighet. I ett mansdominerat samhälle måste hon kämpa för sig själv och kvinnor i allmänhet.

Film noir

Perry Mason är en hyllning till den förföriska, nostalgiska film noir-stilen. Mörk belysning, mörka gränder i storstaden, cynism, suggestiv jazzmusik och ett övergripande moraliskt förfall.

Los Angeles är bländande läckert och trovärdigt återskapat, 90 år tillbaka i tiden, in i minsta detalj. Fotot är sobert, vackert och nära, och ljuset spelar alltid en viktig roll.

Rhys är genomstabil som den komplexa, tilltufsade detektiven med hederskodex, men samtidigt en man som är villig att utnyttja gråzoner för att åstadkomma rättvisa och stå på de svagas sida.

Nostalgisk tripp down memory lane

Att man har valt att förlägga handlingen till 1930-talet är förståeligt, men samtidigt skapar det en distans mellan karaktärerna och oss tittare. Både människor, intrig och beteende är hämtade från den hårda tiden – autentiskt, javisst, men ändå en smula ”antikvariskt”.

Vi kan knappast föreställa oss att Perry Mason kommer att tilltala dagens unga Netflix/YouTube-publik. Å andra sidan är det kanske inte heller målgruppen.

En uppdaterad Mason, som utspelas i vår tid (med manus av Nic Pizzolatto?) hade gjort serien mer lättillgänglig, men samtidigt mer aktuell och relevant. Fast givetvis inte lika fascinerande och nostalgisk.

Tyvärr radar klichéerna och stereotyperna upp sig för tätt. Mason är en lite sliten, drucken detektiv som lever av småjobb, hans kläder är slitna och smutsiga, skäggstubben är alltid ett par dagar gammal, han ”lånar” en slips från ett ruttnande lik i bårhuset innan ska till domstolen och han har ett ganska så trist icke-existerande förhållande till sitt ex och sin son.

Rättegångsdrama

Serien är definitivt bäst i första halvan, när Mason och hans partner Pete (en utmärkt Shea Whigham) trålar runt på stadens smutsiga bakgator, nedgångna bårhus och snuskiga bordeller på jakt efter sanningen. Den andra halvan är främst ett traditionellt rättegångsdrama och där håller inte riktigt det narrativa måttet.

Allt blir lite för konventionellt och förutsägbart, och dramaturgin vacklar. Åtta hela timmar med bara ett mordfall blir för tunt, här borde man ha lärt sig av Bosch-serien, som har lyckats fläta ihop både tre och fyra fall i en och samma säsong.

Sammantaget är detta en stabil, snygg och nostalgisk serie med genomgående utsökta skådespelare (Lithgows karaktär är för överdriven, men det beror mer på manus än på skådespelaren) och fin spänning. Den uppskattas förmodligen av det äldre gardet, men får problem att locka till sig en yngre publik.

Säsong 1 gör ett bra jobb med att bygga upp historien om privatpersonen Mason, som har ett fascinerande och brokigt liv – en man vi gärna fortsätter att följa. 4 stjärnor.

Perry Mason, säsong 1, har premiär på HBO Nordic den 22:e juni, med ett nytt avsnitt varje måndag. Recensionen bygger på samtliga avsnitt.