Recension: Paradise

Cistercienserordens grundare, Bernhard av Clairvaux, är bland annat känd för följande bevingade citat:

”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.”

Efter att ha sett den nya Disney+-serien Paradise känner vi oss tvingade att modifiera citatet en smula, till: ”Vägen till paradiset är kantad av goda föresatser.”

För även om föresatserna är goda, och kanske till och med välgrundade, så är det något som inte riktigt stämmer i pittoreska Paradise.

 

Starkaste serien

Från 2016 till 2022 var New Jerseys egen Dan Fogelman serieskaparen bakom den romantiska dramaserien This is Us, innan han gick vidare till megasuccén Only Murders in the Bulding.

När han nu återigen samarbetar Disney+/Hulu serverar han sin starkaste serie hittills.

Manuset till Paradise kommer från Fogelmans egen penna och resultatet är en kompromisslös, fascinerande dramathriller med gedigen kvalitet på alla nivåer.

Ugglor i mossen

Vi tas med till en tillsynes helt vanlig amerikansk förort där parkerna är gröna, gräsmattorna perfekta, den amerikanska flaggan vajar i morgonbrisen, fåglarna kvittrar och de vackra villorna ligger på rad.

Solen skiner och allt är frid och fröjd.

I en av stadens mest storslagna herrgårdar, väl bevakad av Secret Service, befinner sig president Bradford (James Marsden, Westworld). Hans bästa säkerhetsagent är den erfarne Xavier Collins (Sterling K. Brown, American Fiction).

Xavier är änkling med två tonårsbarn och har en nära, om än något ansträngd, relation till den jovialiske, morgonrocksbärande och whiskydrickande presidenten. Vi inser snabbt att de har ett förflutet med en del ouppklarade affärer och att det bakom den perfekta fasaden döljer sig något ruttet – något som inte får komma upp till ytan.

När Bradford sedan blir brutalt mördad faller misstankarna omedelbart på Xavier …

Begravt i det förflutna

Utan att avslöja för mycket av den intrikata handlingen kan vi berätta att en stor naturkatastrof har tvingat den amerikanska regeringen att vidta ett par minst sagt kontroversiella åtgärder.

I paradiset de befinner sig i nu möter vi en desillusionerad president, som dessutom har ett krisande äktenskap, ett mycket ansträngt förhållande till sin dominante och demente miljardärpappa (Gerald McRaney), en son som föraktar honom och ett eskalerande alkoholproblem.

Till råga på allt pressas han hårt av oligarkerna i storstäderna, miljardärer som förväntar sig en ”avkastning” på sina investeringar – framför allt representerad av den härligt cyniska tech-miljardären ”Sinatra” (Julianne Nicholson), som är lite av ett mysterium.

För att döva vardagens hårda realiteter dränker presidenten sina sorger i mer och mer sprit, en klassiker från sin CD-samling och nätter i sänghalmen med en Secret Service-agent.

Alla har något de döljer och bär på en sorg – från ett förflutet som var betydligt ljusare.

Fogelman avslöjar det fascinerande skräckscenariot bit för bit, samtidigt som vi får allt större pusselbitar i form av klipp från det förflutna. På egen hand betyder inte pusselbitarna så mycket, men tillsammans ger de oss en stor aha-upplevelse.

Pirrande obehag

Fogelman och hans team har lyckats skapa ett ihållande, sjudande obehag kring hela samhället och karaktärerna. Det finns alltid något lite odefinierat som lurar i bakgrunden och som inte tål dagens ljus. Något vi knappt sett, på samma nivå, sedan Maratonmannen.

Hur hamnade de här? Varför har de hamnat här? Vad vet egentligen invånarna om världen de lever i? Och vem i hela världen är det som egentligen drar i trådarna?

Sterling K. Brown (This is Us) gör en fenomenal roll som den komplexe agenten. En agent som uppenbarligen har huvudet på rätt ställe och järnkoll på sin moraliska kompass.

Men han bär också hela världens sorger och bekymmer på sina axlar och har ett extremt uttrycksfullt ansikte som avslöjar vad han verkligen tänker. När hans enda vän och agentkollega (Jon Beavers) blir misstänkt för mordet håller hans värld på att rasa samman.

Dessutom bär han på en otröstlig sorg och har ett starkt rättspatos. Han låter sig inte distraheras av floskler och tomma löften, utan kräver att sanningen läggs fram. Men kan han, och de tillsynes lyckliga invånarna, hantera den?

Hemligheter och dolda agendor

Med hjälp av ett fängslande och talande soundtrack (som är nytolkningar av klassiker från 1990-talet) suger Fogelman in oss i alla karaktärernas mörka hemligheter. Han bygger sakta men säkert upp karaktärerna, som är långt ifrån de stereotyper vi ofta ser i generiska streaming-serier.

För mindre än en vecka sedan intog Donald J. Trump (dessvärre) återigen Vita huset – vi är övertygade om att den perfekt ofullkomliga presidenten Bradford skulle sopa honom av banan i verkligheten.

Med lekfulla referenser från filmer som Die Hard och Terminator bygger Fogelman upp ett riktigt serietidningsuniversum med karaktärer som vi bryr oss om, hejar på eller önskar en snar död. Samtidigt är (de flesta av dem) så mångfasetterade att de är mer grånyanserade än uppenbart goda eller onda.

Ovanpå alltihop lyckas serien säga något om vår egen samtid, där ett fåtal miljardärer högst upp i samhällspyramiden (Musk & Co) tror att de äger världen och förväntar sig att vi alla ska dansa efter deras pipa.

Oligarkerna får allt mer makt och inflytande över samhällsutvecklingen, och kan köpa sig den makten. Nicholson (Mare of Easttown) är lysande i Paradise på det här planet, hon lever i den bekväma självförnekelsen av vilket monster hon egentligen är.

Till en början har vi ingen aning om vilka motiv alla har, och vi vet inte heller om det finns någon som vår protagonist kan lita på helt och hållet. Detta är kärnan i seriens framgång.

För somliga kommer början av Paradise antgaligen att kännas lite långsam, men det beror bara på att det tar tid att etablera ett så komplext universum. Tempot ökar definitivt i takt med att berättelsen fortskrider.

Sex gnistrande stjärnor till en chockerande bra dramathriller, som återigen placerar Disney+ i framkant av streamingkampen.

Säsong 1 av Paradise har streamingpremiär den 28 januari, då släpps de tre första avsnitten. Recensionen bygger på de första sju (av åtta) avsnitten. Säsongsfinalen släpps den 4 mars.