Recension: Once Upon a Time… in Hollywood

Kultregissören Quentin Tarantino är verkligen ingen hyperproduktiv regissör, ​​à la Woody Allen. Once Upon a Time är bara hans elfte film sedan debuten 1987. Om man gillar hans filmer är upp till var och en, men man är aldrig likgiltig till en Tarantino-film. Samma sak gäller för Once Upon a Time …

Nostalgisk återblick

Vi befinner oss i Hollywood 1969 och guldåldern i drömmarnas stad är definitivt över, men Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) klamrar sig desperat fast vid det förflutna och vägrar att inse att hans karriär som John Wayne-liknande cowboy har börjat dala. Hans enda (betalda) vän är stuntmannen (och allt-i-allon) Cliff Booth (Brad Pitt) med psykiska problem.

 

Dalton har gjort karriär i den slitna cowboy-genren, i en arketypisk TV-serie. Sedan serien lades ned bättrar han på sina inkomster med reklamfilmer. Då kontaktas han av den legendariska agenten Marvin Schwarz (Al Pacino) som försöker blåsa nytt liv i sin karriär.

I klassisk Clint Eastwood-stil bär det av till Italien för att spela in flera antal spaghetti-westerns, vilket innebär att Dalton åtminstone får ett ekonomiskt uppsving.

Efteråt, när Rick vill dränka sin självömkan med sprit och tidigare prestationer, tvångs-inbjuder han Cliff till en kväll i sitt lyxiga hus i Hollywood Hills. Ett hus där närmaste granne är personifieringen av ”den nya tiden”, Roman Polanski …

Tonight the western stars are shining bright again

Once Upon a Time … dryper av nostalgi, men på ett bra sätt. Tarantino har aldrig hymlat med att han alltid varit väldigt fascinerad av cowboy-filmer och -serier, och hans film kan betraktas som en tydlig hyllning till dem och till tiden när de stora filmbolagen styrde allt och alla i Hollywood.

Filmens huvudpersoner är som hämtade direkt från Bruce Springsteens senaste album Westerns Stars, där han i titellåten sjunger om en passé filmstjärna som blev berömd för att han sköt John Wayne i en film. I låten Drive on (Stuntman) berättar Springsteen historien om en stuntman, från samma tid, som slickar sina sår men insisterar på att trots allt fortsätta.

I Once Upon a Time … leker Tarantino leker med genren och ger oss till en början en karaktärstudie i mänskligt förfall, livslögner och förnekelse, kryddad med popkulturella referenser – innan han mot slutet tar filmen i en helt annan riktning.

Manson-morden

Filmens bihandling är de verkliga morden på Roman Polanskis unga fru, skådespelerskan Sharon Tate (Margot Robbie) och fem andra människor en mörk och dyster höstdag 1969.

Morden arrangerades av ledaren för en hippiesekt, Charles Manson, som höll hov för hjärntvättade ungdomar i en trailerpark utanför en nedlagd filmpark i utkanten av Los Angeles. Tarantino ger oss inte den historiskt korrekta versionen av händelserna, men Tate är en central roll i filmen, och Booth söker, i en extra rolig scen, upp hippiekulten.

Tarantinos viktigaste motiv för att ta med Mansons-mord i filmen är att tydliggöra kontrasterna mellan det gamla Hollywood (personifierat av Dalton) och det nya (personifierat av Polanski och Tate), vilket han gör på ett förträffligt och subtilt sätt.

 

Klassisk Tarantino

Filmen innehåller alla element man förväntar sig av en Tarantino-film, från småskruvade karaktärer, massor av (mer eller mindre dolda) referenser, popmusik, bilkörning, flera (så småningom) sammanflätade berättelser, skön svart humor och helt oväntade vändningar.

Tekniskt sett är filmen briljant, med helt underbart foto (Robert Richardson), effektiv klippning samt kostymer och en detaljrikedom i scenografi och rekvisita som tar oss med direkt till 1960-talet. Apropå klippning hade vi dock velat att Tarantino hade haft lite mer mod att ”kill his darlings”. Flera av scenerna dras ut, inte minst med DiCaprio på filminspelningen, tills de blir långtråkiga, och det stör framför allt den dramaturgiska utvecklingen.

Både Pitt och DiCaprio gör några av sina bästa roller och bär upp mycket av filmen. DiCaprio är fantastisk och har också den mest intressanta karaktärsutvecklingen, men det är Pitt som har den mest enigmatiska rollen. Robbie är också utmärkt, som smått naiv och fräck, men hon får för lite tid på duken. Hon har kanske en av de mest fascinerande karaktärerna men avfärdas som en lite elegant bimbo.

Once Upon a Time … är kanske (tillsammans med Jackie Brown) Tarantinos mest ”vanliga” film och garanterat den excentriska regissörens mest personliga, den visar en mer mogen och möjligtvis mindre lekfull sida av honom. Det är en sida som vi gärna ser mer av.

En superstark karaktärsstudie i mänsklig förnekelse, och en kärleksfull nickning till en svunnen tid – och ett sådant slut! 5 stabila stjärnor.