Recension: No Nukes

Fyra år efter att Bruce Springsteen släppte sitt stora genombrottsalbum, Born to Run, året innan klassikern The River och fem år innan Born in the USA krönte honom till världens största rockstjärna, spelade han sina två första politiska konserter – och de filmades.

 

Politiskt ställningstagande

Bakgrunden till konserterna, i rockens Mecka Madison Square Garden, var nästan-olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island i Pennsylvania, den 28 mars 1979. Den hösten knåpade en grupp musikaktivister ihop en protestkonsert mot kärnkraft (en hopplöst naiv tanke) i New York.

I sista minuten rekryterades Springsteen ”som affischnamn” för att få fart på biljettförsäljningen.

The Boss är idag känd som en uttalad politisk röst, med tydliga åsikter och förmåga och vilja att backa upp dem. Men, bortsett från små-stick mot republikanerna (Reagan) höll han sig borta från tydliga politiska uttalanden, och aktivism, fram till slutet av 1980-talet.

Avslöja inte det magiska tricket

Under de två No Nukes-konserterna i New York för han inget som helst upprop mot kärnkraften – han nämner faktiskt inte alls konserternas politiska budskap. Istället levererar han en och en halv timmes explosiv, på gränsen till manisk, rock n’roll!

För en musiker som före 1990-talet var stark motståndare till att filma sina konserter (ville inte avslöja det ”magiska tricket”), är det befriande att äntligen se fullt professionellt filmmaterial av en ung, väldigt viril, Bruce Springsteen.

Visserligen redan en etablerad artist, med ett stort namn, men 1979 är vi fortfarande fem år bort från BROOOOOOOOCE-manin som exploderade när Born in the USA kom ut.

Kör på alla cylindrar

Darkness on the Edge of Town släpptes året innan konserterna, och det finns även tre, nästan elektriska, låtar från albumet som öppnar hela härligheten: Prove it all Night, Badlands och The Promised Land.

Springsteen kör på alla cylindrar från första sekund, och får även med sig publiken, vilken är en bra blandning av Springsteen-fans och allmänna rockentusiaster.

Det som omedelbart slår oss är vilket fantastiskt jobb Bob Clearmountain har gjort med remixen av soundtracket! Springsteens röst är kristallklar, mellanregistret är distinkt närvarande, ljudbilden är fyllig och subwoofern kommer verkligen igång. Att välja surroundspåret är nästan som att sitta i Madison Square Garden.

En konsertfilm släpptes egentligen redan 1980, men där fanns bara plats för två Springsteen-låtar; inklusive The River, som gjorde sin officiella debut första kvällen.

Springsteens ”ordinarie” regissör, ​​Thom Zimny, har tagit på sig jobbet med att gräva i arkiven, klippa, redigera och sy ihop en sammanhängande en och en halv timmes konsert baserad på de två kvällarna (22:e och 23:e september).

Zimny ​​har tagit allt råmaterial, mödosamt renoverat och restaurerat det och komponerat det till en euforisk Springsteen-konsert. Formatet är givetvis i 4:3, och det är lite brus i bilden, men inte mer än att det skapar en autentisk 1970-talsatmosfär; vackert ackompanjerat av varma färger och (i första hand) filmad från publikens håll.

En ung musiker – på väg mot stjärnorna

Vi serveras scenkonstnären och underhållaren Springsteen, i en roll som ännu inte är färdigutvecklad/mognad. Lite klädsamt obekväm inför sin publik, och faktiskt genuint irriterad när ett fan lämnar över en födelsedagstårta (han fyllde 30 häromkvällen), som han frustrerat ber om att inte bli ”påmind” om, varpå han slänger ut den i publiken.

Genom hela konserten är Springsteen som värsta Duracell-kaninen, där han hårdrockar på gitarren, hoppar upp och ner, flirtar med publiken, dansar och vickar och vrider – samtidigt som han plötsligt får för sig att hoppa på Roy ”The Professor” Bittans flygel. Men så, sekunder senare, sjunger han ömt och lugnt, med en tår i ögonvrån: ”I come from down in the valley…”

Det hade gått fem år sedan Rolling Stones musikkritiker Jon Landau skrev den ikoniska konsertrecensionen, där han sa:

Last Thursday, at the Harvard Square theater, I saw rock’n’roll past flash before my eyes. And I saw something else: I saw rock and roll future and its name is Bruce Springsteen. And on a night when I needed to feel young, he made me feel like I was hearing music for the very first time.

No Nukes manifesterar Landaus uttalande.

 

Rockhistoria

Höjdpunkter inkluderar The Promised Land, The River och Thunder Road, samt ett genialt, gåshudsliknande Jungleland; där Springsteen verkligen ger The Big Man en chans att glänsa. Samspelet dem emellan är konsertens bärande element, och en röd tråd – vi får se, i levande livet, historien om ”Scooter and the Big Man bust this city in half” utspela sig på skärmen.

 

Extranumret drar ut lite väl mycket på tiden, men ”James Brown-ögonblicket”, där rocklegenden nästan måste bäras av scenen och ges hjärtmassage är ovärderlig.

Det är lite opolerad, grov, eklektisk rockhistoria vi serveras här, och i tekniskt överlägsen kvalitet. 5 stenhårda stjärnor för denna musikskatt!

Bruce Springsteen & E Street Band The Legendary No Nukes Concert släpptes den 19 november på Blu-ray, samt finns tillgänglig på Apple TV+. Dessutom släpps konserten på både LP och CD.

Låtlista

1. Prove It All Night
2. Badlands
3. The Promised Land
4. The River
5. Sherry Darling
6. Thunder Road
7. Jungleland
8. Rosalita Come Out Tonight
9. Born To Run
10. Stay
11. Detroit Medley
12. Quarter To Three
13. Rave On