Recension: Mowgli

En av Disney-koncernens största filmskatter, Djungelboken (1967), kom som spelfilmsversion 2016 – med samma fängslande musik, charmiga karaktärer och snälla, mjuka Disney-stämning. Samma sak kan inte sägas om årets version.

I sin andra film som regissör tar Andy ”Gollum” Serkis oss med till Kipling rötter i historien, om människopojken som växer upp bland en flock vargar i den vilda indiska djungeln. Mowgli (en utmärkt Rohan Chand) kämpar för att bli helt accepterad i flocken – en flock som Bagheera (Christian Bale) överlämnade honom till.

Här är det inte bara gos med fluffiga vargvalpar och oproblematisk harmoni, utan en kamp om makt och mot den hårda naturen som präglar livet i flocken – den starkaste överlever. Tillsammans med flockens hackkyckling, albinovargen Bhoot, hittar Mowgli ett slags vänskap, samtidigt som han försöker lära sig saker av Baloo (Andy Serkis) så att han kan vinna en viktig tävling – och på så sätt bli accepterad av vargflocken.

I skuggorna lurar ständigt den blodtörstiga tigern Shere Khan (Benedict Cumberbatch). Det var Khan som en gång i tiden dödade Mowglis föräldrar och han kämpar för sin plats i djungelns hegemoni, där ändamålet alltid helgar medlen.

En av de saker vi blev mest imponerade av när vi såg Jon Favreaus spelfilmsversion av Djungelboken var hur levande och äkta djuren såg ut. Även i Mowgli möter vi datoranimerade djur, men här är de av den mer tilltufsade sorten, präglade av ett hårt liv i djungeln och med rynkor, dålig tandhygien, sår och ärr. Inte lika söta som i Disney-versionen, men definitivt charmiga på sina egna sätt och med tydliga drag av skådespelarna som gör rösterna.

Serkis får också fram Mowglis kluvenhet mellan varg- och människoflocken, vilket problematiseras ytterligare av människans brutala framfart när de tar allt mer av djungeln och använder sig av cyniska jägare. I människobyn får Mowgli ett långtifrån varmt välkomnande.

Den främsta invändningen mot nyinspelningar brukar vara att den nya filmen inte tillför historien något nytt, men så är det inte alls med Netflix-versionen. De grundläggande händelserna och huvudpersonerna är desamma, men 2018-versionen ligger mycket närmare Kiplings beskrivning av det brutala djungellivet. Dessutom har filmen ett galleri av stjärnskådisar. Mowgli är en film som är både spännande och djupt fascinerande i all sin dödliga odödlighet. 5 stabila stjärnor.

Netflix har en dunderbra bildkvalitet och ett surroundspår som imponerar men saknar lite pondus i de djupaste tonerna.