En av vår tids mest spännande regissörer, amerikanen Darren Aronofsky, är inte rädd att bryta konventioner, experimentera och (om det behövs) chockera. Med filmer som Requiem for a Dream, The Wrestler och Black Swan på sin CV har han en hel del att leva upp till. Och Mother! är verkligen inte sämre än hans tidigare verk.
Vi får nästan bevittna ett kammarspel när vi träder in i det stora, gamla, övergivna huset där ”Mother” (Jennifer Lawrence) och hennes tjugo år äldre make och författarbohem (Javier Bardem) bor. Hela handlingen utspelas i det urgamla huset som Lawrence har renoverat efter en brandkatastrof som vi bara anar konturerna av. Hennes make lider av ihållande skrivkramp och blir mer och mer frustrerad för var dag som går – tills han får inspiration av ett äldre par (Ed Harris och en sagolikt fräsch Michelle Pfeiffer) som plötsligt invaderar familjeidyllen.
Mother! är en film som är väldigt svår att placera i ett fack, den lanseras som en rysare men hamnar mer i genren dramathriller kryddad med psykologisk skräck. Regissör Aronofsky har själv kallat den för en oförklarlig film. Vi är övertygade om att han (som även skrivit manus) bland annat har inspirerats av rysarklassikern Rosemarys baby, som den både lånat en del tema och framför allt en kuslig, krypande stämning av. Hela filmen genomsyras av en obehaglig, nästan obestämbar stämning, där publiken konstant anar att det är något fruktansvärt galet utan att det visas explicit.
Som röd tråd igenom berättelsen finns författarens enorma egotripp och uppblåsta självbild, hela universum är centrerat kring honom – och hans hustrus enda roll är att vara inspiration (och senare födelsemaskin). Här går det att tolka in alla möjliga metaforer, men om man närmar sig handlingens kärna så är det mest fascinerande den tillsynes normala vardagen som sakta men säkert förvandlas till en obegriplig, helvetisk mardröm.
Handlingen blir mer och mer tillspetsad – och somliga tycker nog att det kan bli för mycket – men så länge man accepterar premissen får man se en sällsynt bra psykologisk rysare, med en Jennifer Lawrence som gör en sina bästa roller! Fem stjärnor.
Bildkvaliteten är medvetet en smula blek och diffus, med en del brus. Ljudet (Dolby Atmos) är häftigt och passar det komplexa surroundspåret – subwoofern får verkligen jobba ibland. Bonusmaterialet består av en mycket bra, halvtimmes bakomfilm samt en minidokumentär om specialeffekterna.
Mother! är en film som är väldigt svår att placera i ett fack, den lanseras som en rysare men hamnar mer i genren dramathriller kryddad med psykologisk skräck. Regissör Aronofsky har själv kallat den för en oförklarlig film. Vi är övertygade om att han (som även skrivit manus) bland annat har inspirerats av rysarklassikern Rosemarys baby, som den både lånat en del tema och framför allt en kuslig, krypande stämning av. Hela filmen genomsyras av en obehaglig, nästan obestämbar stämning, där publiken konstant anar att det är något fruktansvärt galet utan att det visas explicit.
Som röd tråd igenom berättelsen finns författarens enorma egotripp och uppblåsta självbild, hela universum är centrerat kring honom – och hans hustrus enda roll är att vara inspiration (och senare födelsemaskin). Här går det att tolka in alla möjliga metaforer, men om man närmar sig handlingens kärna så är det mest fascinerande den tillsynes normala vardagen som sakta men säkert förvandlas till en obegriplig, helvetisk mardröm.
Handlingen blir mer och mer tillspetsad – och somliga tycker nog att det kan bli för mycket – men så länge man accepterar premissen får man se en sällsynt bra psykologisk rysare, med en Jennifer Lawrence som gör en sina bästa roller! Fem stjärnor.
Bildkvaliteten är medvetet en smula blek och diffus, med en del brus. Ljudet (Dolby Atmos) är häftigt och passar det komplexa surroundspåret – subwoofern får verkligen jobba ibland. Bonusmaterialet består av en mycket bra, halvtimmes bakomfilm samt en minidokumentär om specialeffekterna.
