Recension: Marseille: Fransk socialrealism

I den första säsongen fick vi lära känna det interna, smutsiga, politiska spelet i multikulturella Marseille. Robert Taro (Gérard Depardieu) hade suttit som nästan enväldig borgmästare i hamnstaden vid Medelhavet i 20 år när han plötsligt utmanades av sin egen skyddsling, Lucas Barré (Benoît Magimel) – som dessutom, visade det sig, var hans egen son.

Smältdegel

Den urgamla storstaden vid Medelhavet har i århundraden varit porten till Europa för afrikaner och Frankrikes näst största stad är också den mest mångkulturella. Det är vid den här brännpunkten, och med de senaste terroristattackerna som bakgrund, som andra säsongen utspelas.

Den vackra, mångfasetterade staden med 1,8 miljoner invånare, mångkulturell befolkning och sydländskt klimat och temperament är en perfekt kuliss för Netflix första satsning på en egenproducerad serie utanför USA. Den första säsongen var lite av en besvikelse, med långsökt handling och en konstruerad handling. Den andra säsongen träffar huvudet på spiken betydligt bättre – och mer dagsaktuellt.

Politiskt spel

Handlingen är fortfarande mest centrerad kring det mäktiga kommunstyret, som kulminerade i den högst personliga kampen mellan Taro och Barré mot slutet av säsong 1, där Barré vann valet.

När han nu väljs till borgmästare allierar han sig med högerpopulisterna i ”Parti Français” (tydligt inspirerade av Le Pens ”Front National”), med den vackra blondinen Jeanne Coste (Natacha Renier) som vice ordförande. Med en fjärdedel av rösterna bakom sig i stadshuset blir de snabbt en maktfaktor och förändrar staden. Säsong 2 lyckas bättre med att humanisera högerpopulisterna, på samma gång som den ger ett exempel på vad som kan hända om de kommer till makten.

 

Personligt drama

På hemmafronten kämpar Taro fortfarande med förhållandet till sin fru. Hon vill att han ska dra sig tillbaka, men som han säger: Det enda som fick honom tillbaka från livet efter hjärtattacken var tanken på hans kära, vackra Marseille. Vilket slutar med hon flyttar ut och sedan tar en av stadens många illegala flyktingbarn under sina vingar. En brandfackla tänds av pressen och medborgarna.

 

Deras egensinnige dotter, Julia (Stéphane Caillard) fortsätter sin journalist karriär och har bestämt sig för att lösa det mystiska dödsfallet med stadens mångmiljonär och ägare till fotbollsklubben. I efterdyningarna uppstår det också en dragkamp om vem som ska äga Marseille Stadium (en av Europas största arenor med en kapacitet på 67 000 åskådare). Stadion har kostat staden 50 miljoner euro under de senaste decennierna och högerextremisterna vill sälja den.

Slaget om stadens själ, fotbollslaget ”Sporting Marseille”, är säsongens röda tråd. Efter ägarens plötsliga död drivs klubben av pappas pojke (Vladimir Consigny) som bara tänker på det ekonomiska resultatet och vill sälja stadens stolthet så snabbt som möjligt. Märkligt nog faller Julia för honom, men hennes förhållande från det förflutna kommer ikapp henne, en alltmer irrationellt och desperat Eric som har blivit vän med en radikaliserad muslim under sin tid bakom galler.

 

Mäktig kuliss

Man får leta efter en vackrare miljö för en TV-serie än storslagna Marseille. Omgiven av det vackra Medelhavet, gamla byggnader, den magnifika hamnen och den kuperade terrängen framstår staden som en av seriens viktigaste karaktärer – vilket regissör och fotograf utnyttjar till fullo. Det blir faktiskt lite väl mycket, nästan konstlat, många drönarbilder av stadion, hamnen, rådhuset och staden badande i ljus mitt i natten.

Jätten (bokstavligt talat) Depardieu klär rollen väl som den lite pompöse politikern som sätter staden och politiken före familjelivet, och älskar att krydda sina tal med bombastiska ord och storslagna visioner. Den här vändan gör Magimel en betydligt bättre tolkning av Barrès, alla utstuderat konstlade fakta har försvunnit, och hans beteende är också mycket mer trovärdigt.

Men det är Natacha Renier som är stjärnan i den andra säsongen. Hon ger de högerextrema ett modernt och ”normalt” ansikte, och trots en del extrema åsikter verkar hon vara en tänkande och komplex kvinna. Förhållandet mellan henne och Barrès är ett av seriens stora plus.

 

Konstruerad

Allting hänger inte ihop lika bra och delar av handingen och en del bihistorier känns (precis som förra gången) både långsökta och konstruerade. Trots detta är andra säsongen av Marseille ett aktuellt nutidsdrama som lyckas förena politiska intriger med personligt drama och aktuella, riktiga händelser. Fortfarande lite ”cheesy”, men väldigt franskt – och ögongodis för frankofiler. 4 stjärnor.

Netflix-strömningen har en gnistrande bildvalitet. Skarpa kontraster, naturliga färger och snyggt djup utan brus. Ljudbilden imponerar inte lika mycket. Dialogen sitter som den ska, men actionscenerna drunknar i ett ihåligt ljud.