Recension: Marriage Story

Ännu en gång har Netflix producerat en ”smal” dramafilm med stjärnskådespelare, skådespelare som gör sina livs roller – men tyvärr är berättelsen för animerad och karaktärerna väl överdrivna för att vi ska lyckas bli euforiska över resultatet.

Svårt inspirerad av ”alla skilsmässofilmers moder”, Kramer mot Kramer (1979) och Ingmar Bergmans Scener från ett äktenskap, får vi bevittna den allt smutsigare skilsmässan mellan skådespelaren Nicole (Scarlett Johansson) och den kreativa teaterregissören Charlie (Adam Driver).

Nicole och Charlie bor i centrala Brooklyn, New York, med deras lilla son Henry. Båda brinner uppenbarligen för den lilla lokala teatern, där Charlie är regissör och Nicole spelar många av huvudrollerna – men under den idylliska bubblar det i Nicole. Hon känner sig förbisedd, överkörd och längtar efter att förverkliga sig själv och allra helst flytta tillbaka till sin hemstat Kalifornien. När hon misstänker att Charlie har gjort ett snedsteg tar hon ut skilsmässa, varpå situationen snabbt eskalerar.

Noah Baumbach (manus och regi) är skicklig på att bygga upp karaktärerna och göra dem mänskliga. Marriage Story börjar fenomenalt när båda parter läser upp ett brev (vilket är ett krav av familjerådgivaren) där de listar vad de gillar och vad de föll för hos sin partner. Tyvärr ägnas för lite tid åt förhållandet innan det gick åt helvete, vilket leder till att vi inte bryr oss tillräckligt mycket om huruvida det spricker eller inte.

Var det ”äkta” kärlek? Hade de många romantiska, roliga stunder tillsammans? Var vardagen fylld av lust och skratt, eller var allt ren rutin och ett helt organiserat standardliv? Vi vet inte, bara små snabba inslag av det förflutna serveras på vägen under tiden som skilsmässan eskalerar till allt högre höjder.

Nicoles förvandling från omtänksam hustru till regelrätt bitch blir inte tillräckligt motiverad/uppbyggd och kommer därför som en blixt från klar himmel för både Charlie och oss tittare. ”Plötsligt” tappar hon allt, anlitar en svindyr stjärnadvokat (Laura Dern) och sätter igång en nedsvärtningskampanj mot Charlie, samtidigt som hon kräver vårdnaden om sonen och flyttar till Kalifornien – under tiden som hennes besparingar försvinner i snabbare takt än Trump hinner trakassera på Twitter.

Birollerna är filmens mest karikerade karaktärer. Charlies svärmor (Julie Hagerty) är lika vimsig och hypernaiv som hennes roll i Titta vi flyger, medan Laura Dern och en åldrande Ray Liotta är arketypiska skitstövel-advokater som skinnar klienterna till frukost och korsfäster sin motpart till lunch. Sådana advokater finns garanterat i USA, men att de representerar normen bland skilsmässoadvokater tvivlar vi starkt på. Det här är advokater som bättre skulle matcha den hysteriska uppgörelsen mellan Michael Douglas och Kathleen Turner i The War of the Roses – som för övrigt är en komedi.

Filmens starkaste scener är när Nicole och Charlie är på tu man hand, då slår det gnistor om Johansson och Driver, och vi som tittare kan förhålla oss till dem och känna äkta engagemang. Undantaget är den ”slutgiltiga” lösningen, som är för konstruerad och krystad, vi tror inte riktigt på karaktärerna eller dialogen när smutskastningen ökar.

Klippning och foto imponerar stort när vi svävar runt det äkta paret i en ständigt nedåtgående spiral. Konflikten som målas upp mellan det mer kultiverade östkustlivet och den enkla ”småtöntiga” tillvaron i Sunny California framställs förträffligt. Inte originellt eller nytt, men den löper som en fin tråd genom den eländiga historien.

Marriage Story är, trots de uppenbara svagheterna, en mycket stabil film, med en engagerande handling och skådespelare (Johansson och Driver) i Oscar-form, fast med en mer nedtonad regissör och ett mer ”realistiskt” manus hade detta kunnat bli en riktig klassiker i stället för ”bara” fyra starka stjärnor. Filmen tar plats i raden av Baumbachs relativt ojämna filmografi, definitivt mer än sevärd men långt ifrån något mästerverk.