: Marco Polo, säsong 1

Om Netflix hade tänkt sig att Marco Polo skulle kunna konkurrera med HBO-succén Game of Thrones popularitet, så har strömningsföretaget missat rejält. Vi har alla hört talas om de otroliga resorna till Asien som Marco Polo gjorde i slutet av 1200-talet, där borde det finnas mycket historiskt och dramatiskt material för en spektakulär TV-serie – men det Netflix serverar oss är en något modernare B-version av Shogun (med Richard Chamberlain) från 1980, med oinspirerat skådespeleri, platta repliker och trögt tempo.

Netflix har gett publiken ett par synnerligen bra egenproducerade serier som Orange is the New Black, House of Cards och Lilyhammer. Alla är riktigt bra, och kritikerrosade, serier men de saknar den stora tjusningen som HBO har med sin megasuccé Game of Thrones. Med Marco Polo har de gett sig på ett historiskt kostymdrama med storslagna förutsättningar, intriger, maktkamp om tronen, stridsscener och hinkvis med nakna och halvnakna kvinnor. Men till skillnad från Game of Thrones saknar Marco Polo bra och trovärdiga karaktärer, intelligent dialog, oöverträffade specialeffekter och bra skådespelare. Det hela känns tyvärr halvhjärtat och lågbudget.

Den unge Marco Polo (Lorenzo Richelmy) följer med sin handelsresande far längs Sidenvägen till Fjärran Östern. Där får han stanna för att hans far och farbror ska komma vidare, och blir en viktig rådgivare till den mäktige Kublai Khan (Benedict Wong). De två första episoderna är regisserade av de norska Kon Tiki-regissörerna Joachim Rønning och Espen Sandberg, och är en otroligt pompös och B-filmsaktig start på serien. Svulstig musik, svepande bilder och storslagna landskap toppat med pinsam dialog, billiga kulisser och en särdeles malplacerad huvudroll.

Här daltas det med österländsk mystik, slowmotion-kampsport med en ”vis” men ack så stereotypisk strids-munk och arrangerade halverotiska upplevelser. Svulstigt, svulstigt, svulstigt!

Som ofrivillig gäst hos Kublai Khan blir Polo så småningom betrodd med stort förtroende och blir den mäktige ledarens ögon i den västerländska världens tankar och kultur. Ett förtroende som inte alla i hovet uppskattar lika mycket, och i kulisserna smids det planer på svek, lögner och mord. Precis som i Game of Thrones råder det inte bara fred och tolerans inom den kungliga familjen, men i Marco Polo känns många av konflikterna oäkta och uppgjorda.

Manus är fullt av ologiska brister och dramaturgin släpar till en början som seg sirap. I första halvan av första säsongen händer det ovanligt lite, och det finns inte på långa vägar tillräckligt med drama för att fylla alla timmar.

Medan Game of Thrones har satsat på engelska som huvudspråk, kryddat med en del fantasispråk, är Marco Polo genomgående engelska. Huvudpersonen pratar med ”klädsam” italiensk accent och asiaterna med distinkt asiatisk prägel. Det låter märkligt till en början, men man vänjer sig. Då är det värre att dialogen genomgående framförs högtravande och teatraliskt, som om alla står och läser ur manus.

Karaktärerna är i stort sett endimensionella, platta och ger alldeles för ofta ifrån sig pinsamma repliker. Speciellt italienaren Lorenzo Richelmy lyckas dåligt som Marco Polo. Han är charmlös, osäker, endimensionell och saknar den pondus karaktären kräver. Den odiskutabelt mest karismatiske rollen har gått till Benedict Wong som Kublai Khan. Den rundlagde och grymtande härskarenmed stora ambitioner är en fascinerande och mångfasetterad karaktär som lyckas skapa spänning och kan utvecklas. Detsamma kan sägas om hans stora fiende Sidao.

Efter att ha tillbringat närmare tio timmar i österlandet med Marco Polo är vi helt säkra: HBO behöver inte oroa sig. Marco Polo når inte Games of Thrones ens till knäna. Är då allt eländigt? Nejdå, dramatiken och spänningen stiger allteftersom, Marco Polo ”växer” för oss och ju mer tid vi tillbringar tillsammans med den komplexa, och härligt sadistiska, Jiao Sidaou (Chin Han), desto mer sugna blir vi att fortsätta följa serien. Vi tvekar oss fram till tre svaga stjärnor, men det kan bli en bättre andrasäsong.