Recension: Lion

I mitten av 1980-talet växer unge Saroo (Sunny Pawar) upp i extrem fattigdom i en liten indisk by. Tillsammans med sin storebror skaffar han pengar till sig och sin familj genom att bland annat stjäla kol från passerande godståg. En kväll följer han med sin bror på nattligt jobb och somnar i en tom tågkupé – och vaknar 180 mil hemifrån.

 

Femåringen kan inte komma ihåg namnet på sin by och försvinner nästan i miljonstaden Calcutta, där han råkar illa ut med polisen och personer med skumma avsikter. Till slut hamnar han på ett barnhem och adopteras sedan av en familj i Australien. I mitten av tjugoårsåldern försöker han ta reda på varifrån han kommer och var hans familj är.

 

Filmen bygger på en sann, otrolig historia och tar oss med på en fascinerande resa i en pojkes enastående liv. Regidebutanten Davis imponerar med en nästan dokumentärprägel när vi följer Saroo som en fluga på väggen, utan stora gester och effekter.

 

Historien är definitivt som starkast och bäst i den första halvan som utspelas i Indien. När Saroo kommer till Australien blir allting mer som ett vanligt drama som kulminerar i hans intensiva jakt på sitt förflutna. Dev Patel (Slumdog Millionaire) är mycket bra och trovärdig som den vuxne Saroo, men det är den unga debutanten Sunny Pawar som får oss att tappa hakan. Han förmedlar lilla pojkens skräckupplevelse med en sådan naturlig empati och mimik att det är skrämmande.

 

En mycket stark film som har en andra halva som sänker den en smula, och ett onödigt översentimentalt slut (som hade passat bättre som extramaterial). 5 svaga stjärnor.

Tyvärr inget extramaterial. Filmen har ett väldigt bra ljud, men en ytterst varierande bildkvalitet med bitvis mycket brus och artefakter.