Recension: Lejonkungen

Originalfilmen (1994) finns med högt upp på listan över de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna. Så det är inte så konstigt att styrelsen på The Walt Disney Company såg guld i slutet av regnbågen.

Hamlet som ryter

Den ursprungliga filmen och årets version handlar om en lejonflock i Afrika som präglas av inre stridigheter och maktkamp. När vi kommer till savannen är det kröningsceremoni för den nya lejonkronprinsen Simba (Donald Glover).

Han lyfts upp av apan Rafiki och hyllas av hela djurriket som den blivande kungen och härskaren över landet – som sträcker sig så långt som solens strålar når. Men i kulisserna lurar kungens, Mufasa (James Earl Jones, som upprepar rollen från originalet), bror Scar (Chiwetel Ejiofor). Scar känner sig överkörd och tål inte den nya ”hårbollen”. Tillsammans med hyenorna smids det planer på att döda både kungen och Simba. Efter tragedin måste Simba finna sig själv och vinna tillbaka sitt kungarike.

Årets version är en halvtimme längre, men i stort sett en kopia av originalet, scen för scen och med samma repliker. Och det är egentligen inget fel med det, med tanke på att originalet hade en fängslande handling, underbar dramaturgi, komik och ett välskrivet manus.

Med det sagt så är det lite större poäng med att ge ”riktigt” liv åt animerade människor, som med Askungen och Aladdin, än varelser. Vilket visar sig vara nyinspelningens akilleshäl.

Extremt naturtrogen

Varenda en av de fler än 1 600 scenerna i The Lion King är 100 % datoranimerad. Från minsta lilla hårstrå på huvudet av den unga Simba till himlen, gräset och vattendropparna på stråna på savannen – och kors så realistiskt det ser ut!

Det är faktiskt inte möjligt att skilja på en djurdokumentär och filmen, varken på naturen eller djuren. Kul trivia är att Jon Favreau (regissör) har lagt in ett litet klipp med äkta natur någonstans i filmen, bara för att se om någon kunnat upptäcka skillnaden – vi har inte hittat det.

Favreau har sagt att fullständig datoranimering var ett mycket medvetet val eftersom de ville göra Simba & Co så levande som möjligt. Den största skillnaden mellan The Lion King och Favreaus andra Disney-remake, The Jungle Book (2016), är bruket av äkta natur och motion capture-tekniken. Vi är mycket osäkra på att renodlad CGI var ett klokt val för Lejonkungen.

Stackato och stel

Genom det här greppet är all mimik och allt som påminnelser om mänskliga känslor som bortsuddade. Kvar är exceptionellt realistiska djur, som pratar människospråk – vilket ser mycket konstigare ut än om man ser ett animerat lejon, med tydliga mänskliga drag, göra samma sak. Det är lite som att bevittna en vansinnigt häftig djurdokumentär med konstlad voice-over.

Att se den väldigt charmiga fågeln Zazu prata var kul i originalfilmen, och det kändes som en livs levande karaktär. I nyinspelningen är det som att se en fågel, stel som en pinne i ansiktet, utan mimik eller mänskliga drag, med pålagt människospråk. Det blir både konstigt, svårt att förhålla sig till och ser helt enkelt inte bra ut.

Karaktären som klarar sig bäst är vårtsvinet Pumba. Han har ett ansikte som är så fullt av karaktär och emotionella drag att vi rycks med. Lejonen blir däremot stela, stackato och utan mimik – och de mänskliga rösterna (från ett elit-team skådespelare) blir malplacerade.

Mycket av poängen, och fördelen, med en animerad film (åtminstone innan allt kunde konstrueras artificiellt med datorgrafik) var just att tecknade karaktärer kunde göra omöjliga saker, djur kunde prata, ha mänskliga drag och sjunga och dansa som människor. Ta till exempel sångscenen där Simba utropar: ”Just can’t wait to be King.” I originalfilmen bildar djuren en enorm pyramid, gör omöjliga krumsprång och konster, saker som djur uppenbarligen inte kan göra på riktigt – och som de därför inte gör i årets datoranimerade version. Den här scenen svänger det betydligt mindre om nu.

Pionjärfilm

Precis som Snövit var banbrytande i filmbranschen på sin tid, och Avatar var det ett par årtionden senare, representerar Lejonkungen ett tekniskt kvantsprång. Å andra sidan är den ett synnerligen kostsamt tekniskt kvantsprång: närmare 2,5 miljarder kronor (!) har hela härligheten kostat – vilket den garanterat kommer att spela in, med råge.

Favreau och hans team har haft ett enda mål: att göra filmen så extremt naturtrogen som möjligt. På den punkten har de verkligen lyckats, det visuella kommer att blåsa dig av banan! Synd bara att de på vägen tappat det känslomässiga greppet och den odefinierbara ”magin”. 4 svaga stjärnor. Se 2019-versionen för de imponerande tekniska kvaliteterna, se hellre originalet om du vill bli underhållen och rörd.

Även om filmen inte prickar helt rätt så är den tekniska kvaliteten på 4K-versionen en fullträff. Bildkvaliteten är helt enkelt enastående, en klar referensfilm. Ljudspåret (Dolby Atmos) är häftigt och detaljerat, men (som så ofta med Disney-utgåvor) lite lågt och saknar dynamik. I bonusmaterialet kan Favreau vältra sig i all den fantastiska tekniken bakom mästerverket, det finns också en okej bakomfilm och ett par minidokumentärer, plus sing-along.