Recension: Jurassic World: Fallen Kingdom

Tre filmer fick vi om dinosaurerna i Jurassic Park innan Universal bestämde sig för att ta franchisen ett steg till. Jurassic World (2016) var ingen reboot, utan ett nytt kapitel i sagan om de genetiskt återupplivade varelserna från juratiden. Den tog, välförtjänt, publiken med storm och är i dagsläget den femte mest sedda filmen någonsin.

Actionexpress

Den andra filmen (eller den femte, om man så vill) är ett godståg i expressfart med sammanhängande actionscener, den ena mer spektakulär än den andra. Här har de uppenbarligen tyckt att det är en god idé att strunta i uttryck som ”less is more”.

Ännu en gång återvänder vi till den ursprungliga ön utanför frodiga Costa Rica. Hela Isla Nubar och den gamla nöjesparken håller på att sprängas sönder av infernaliskt vulkanutbrott. Claire (Bryce Dallas Howard) och en något motvillig Owen (Chris Pratt) övertalas att göra en sista expedition för att rädda så många som möjligt av dinosaurierna. Playmakern är en före detta partner till John Hammond, den muntre, stenrike Lockwood (James Cromwell). Lockwood må vara en godtrogen idealist, men det är inte högsta cheferna i hans företag – som planerar att sälja monsterdinosaurierna till högstbjudande.

Mer dino per dollar

Dinosaurierna ser mer äkta – och skrämmande – ut än någonsin, men vi sitter lite för ofta med känslan av att vi sett allting förut. Det bör dock påpekas att den här gången försöker filmen sig på en liten mix av olika genrer, allt från drama till action och klassisk rysare – fast allra mest handlar det fortfarande om att ”springa-fort-som-fan-från-monster-dinosaurier-utom-all-kontroll”!

Vi får vara med om en imponerande, halsbrytande scen med dinosaurier i vild panik och flygande klippblock, ackompanjerade av lavaströmmar och askmoln, innan allt flyttas till en herrgård i USA – men ingen fara, detta är ingen ny The Lost World. Här måste Claire och Owen försöka befria dinosaurierna (en bra idé?), besegra skurken Eversoll (Toby Jones) och hans babianer, samt sätta Lockwoods dotter i säkerhet.

Återvunnet

Mycket av Jurassic Worlds framgång beror definitivt på kemin mellan Pratt och Howard, en kemi som fortfarande finns kvar men den här gången är karaktären alldeles för snarlik. I den första filmen mötte vi en smart, cynisk, designerklädd kontorschef (i höga klackar) som var en stark kontrast till den idealistiska cowboy Pratt. I uppföljaren har de två personerna samma ideal och värderingar – de är rörande överens om allting, vilket tar bort mycket av den charmiga konflikten och spänningen. Däremot har handlingen blivit mer mogen och komplex.

Filmens första del, på Isla Nubar, är mer klassiskt dino-underhållning medan eskapaderna på herrgården ibland drar sig mot en nostalgisk rysar-noir-thriller, med knarrande dörrar och smygande dinosaurier. Men det händer helt enkelt för lite för motivera mer än två timmars speltid. Handlingen är inte nydanande och utvecklas inte tillräckligt, på samma gång som karaktärerna är för endimensionella och känns inte riktigt lika fräscha och charmiga som i förra filmen. Men du kommer säkert att bli (härligt) uppskrämd av den här ”återvunna” blockbustern. 4 stjärnor.

Tekniskt briljant

Fallen Kingdom är en film med MYCKET ljud, och 4K-skivan har också ett förträffligt surroundspår (DTS:X), där mediets möjligheter utnyttjas fullt ut. Det kompromisslösa ljudet kommer från alla håll, utan minsta antydan till att ljudbilden ”grötar ihop sig”. Filmen har många mörka scener men detaljerna försvinner aldrig i den felfria bilden. Bonusmaterialet innehåller hela 16(!) minidokumentärer om ”allt” du vill veta, vi saknar dock en mer helhetlig bakomfilm, samt ett kommentatorsspår.