: James Bond – Celebrating Five Decades of Bond

Sean Connery tog publiken med storm i rollen som James Bond, som ursprungligen byggde på Ian Flemings spionromaner. Serien omdefinierade hela actiongenren och satte en ny standard. Här fanns tuffa och välklädda hjältar, massor av vackra kvinnor, vassa repliker, snabba bilar, storslagna scener och överväldigande kulisser. För publiken på 60- och 70-talen, som inte var i närheten av så beresta som dagens publik, gav Bond-filmerna en inblick i den stora och exotiska världen. Och varenda premiär – som till en början var en årlig händelse – var upphaussad i media. För många regissörer har Bond-filmerna fungerat som inspiration och lärobok i hur ett lyckat actionäventyr sätts ihop.

Som höjdpunkter vill vi särskilt nämna Dr. No, From Russia With Love, Goldfinger, Thunderball, You Only Live Twice, For Your Eyes Only, Octopussy, The Living Daylights, GoldenEye, Casino Royale och Quantum of Solace. Observanta läsare lägger säkert märke till att vår topplista domineras av Sean Connery-filmer, och det är ingen slump

Sen Connery startade alltihop, den skotske före detta fotomodellen var perfekt som brittisk gentlemannaspion med rätt att döda. Han hade hårda knytnävar, osannolika hjälpmedel och en omättlig aptit på det täcka könet – ständigt beredd att fyra av en rapp replik. Connery balanserade perfekt mellan tuff agent och galant charmör. Det underlättade naturligtvis att samtliga av Connerys filmer byggde på Flemings romaner, även om de inte följde dem slaviskt. Connery ville dock vidare i karriären och hoppade av efter sex filmer.

In på banan kom den australiske one-night-stand-skådisen George Lazenby. Med honom fick vi en tuffare och mer handlingskraftig Bond. On Her Majesty’s Secret Service kändes mer seriös och hade färre repliker från vår hjälte från MI6. Dessutom var superspionen gift! Särskilt väl mottagen blev han inte, och äventyret var över efter bara en film. Tillbaka in på banan kom Connery och spelade in sin karriärs sämsta och minst seriösa film, Diamonds are Forever.

När Connery äntligen tackade för sig var bordet dukat för ärkebritten och charmören Roger Moore, som innan Bond var mest känd för huvudrollen i TV-serien Helgonet. Bond-filmerna har alltid försökt anpassa sig efter rådande tidsanda, men det har också alltid funnits markanta förändringar i takt med att nya skådespelare har iklätt sig smokingen och skålat i den torra martinin. Med Moore i förarsätet gjorde serien en tydlig vändning mot mer familjevänliga äventyr, med mindre våld (från en mindre muskulös Moore), mer lek och humor – och massor av vitsar.

Första filmen, Live and Let Die, var egentligen ganska så atypisk för Moore-perioden, men efter den blev det nedförsbacke med den så småningom alltmer överdrivna spionen. Undantag fanns, som Octopussy och For Your Eyes Only, men efter sju filmer var botten nådd med den oerhört usla A View to a Kill. Inte nog med att Moore såg ut som sin egen farfar, manuset försökte göra om Bond-franchisen till en dålig kopia av 1980-talets actionkomedier.

Två år senare tog den brittiska karaktärsskådespelaren Tomothy Dalton över stafettpinnen och vi fick se den bästa filmen sedan guldåldern på 60-talet, The Living Daylights. Övergången från den snobbiga Moore till den sammanbitna och handlingskraftiga Dalton var slående. Serien skulle få en nystart och man sökte sig närmare Flemings Bond än någonsin, både före och efter. Dalton var, och är fortfarande, den bästa James Bond-skådespelaren, det är innerligt synd att han bara fick två filmer på sig att visa sina färdigheter – och en av dem var ett snudd på katastrofalt dåligt actionfyrverkeri med en överdos av pyroteknik. Var i all världen blev det av handlingen i License to Kill? Det var en film som inte hade mycket gemensamt med Flemings romaner.

Sedan var det dags för Pierce Brosnan att göra entré. Hans period, sammanlagt fem filmer, karaktäriseras som en sökande epok, där producenterna letade efter formeln som ännu en gång skulle göra Bond aktuell i en värld utan Kalla kriget, klassiska spioner och nya fiender. Det gick hela sex år mellan Daltons sista film och Brosnans första, Goldeneye. Ryssarna är fortfarande skurkar, fast denna gång är det kärnvapen på avvägar som hotar världsfreden. Det är en mycket lyckad film som verkligen cementerade Brosnan som den nye Bond – en Bond som kändes som en blandning av Connery och Moore. Fast utan Flemings böcker att luta sig på blev Brosnans filmer av väldigt varierande kvalitet. Katastrofen var ett faktum med Die Another Day, som är en enda lång orgie i specialeffekter, explosioner och brinnande flygplan. Det som skulle ha blivit ett jubileumsfirande blev dessvärre ett nytt lågvattenmärke.

I finanskrisens skugga fick filmbolaget problem med pengar och man var fortfarande osäkra på hur man skulle anpassa Bond efter ”den nya tiden”. Lösningen blev att gå tillbaka till rötterna, till den enda romanen av Fleming som inte hade filmats (bortsett från en Peter Sellers-parodi och en TV-produktion från 1954).

När Casino Royale släpptes fick vi både en klassisk och en helt ny 007. Med en klassisk Bond som framstår som självsäker, hård och handlingskraftig tog blonde (!) Daniel Craig rollen ännu ett steg mot en modern inpackning: han är sårbar, tar stryk psykiskt och dövar sin smärta genom att dricka överdrivet mycket. Utan tvekan den mest mänskliga Bond hittills – och filmen är ett litet mästerverk, med ett par realistiska actionscener, vi ser faktiskt att kan får hål i kläderna och blod på skjortkragen.

I kommande Skyfall har producenterna tagit ett nytt och spännande steg i Bonds utveckling genom att anlita en framgångsrik och välrenommerad regissör. Vi kan nästan inte vänta tills 26 oktober när vi får se vad Sam Mendes kan göra med vår martinidrickande agent med rätt att döda.

Ingen annan filmserie har påverkat filmhistorien lika mycket som 007. Med 23 filmer på 50 år ger de en unik inblick i sin egen samtid, och de har tveklöst påverkat varje ny generation filmskapare. Daniel Craig har givit serien en vitamininjektion och gjort den aktuell och relevant. Bond-boxen på Blu-ray är inget annat än ett måste i varje seriös filmsamling! Fem stjärnor

Det är ingen tvekan om att detta är snudd på den ultimata Bond-samlingsboxen. På Blu-ray känns det som om 50 år gamla filmer är inspelade i går. Även ljudet, i uppgraderat DTS-HD, ger filmerna ett riktigt lyft. När det gäller bonusmaterialet är det i stort sett samma som tidigare har givits ut på de förbättrade DVD-utgåvorna (Ultimate Edition) – och det är minsann inte dåligt. Här har alla filmerna en bakomfilm, informativa och uttömmande kommentatorsspår, trailers, stillbilder och en mängd minidokumentärer om allt från stunt till actionscener, inspelningsplatser och provfilmningar. Det nya bonusmaterialet, som ligger på en egen skiva, är däremot inget att skryta över. I synnerhet The World of Bond är väldigt ytlig. Intervjuerna med de sex skådespelarna är intressanta, men alldeles för korta! Snuttarna från kommande Skyfall är faktiskt intressantast. Det verkar som om filmbolaget inte tyckt att det är absolut nödvändigt med nytt material. Men det är alltså inte därför du ska gå till begagnatbutiken med dina Bond-DVD:er, det är för att få den fantastiska ljud- och bildkvaliteten som alla dessa klassiker äntligen har fått. Köp genast!