: Jack Ryan: Shadow Recruit

Innan Branaghs entré har tre män iklätt sig författarens Tom Clancys (1947–2013) spionkostym: Alec Baldwin, Harrison Ford och Ben Affleck. Tolv år efter The Sum of All Fears har man bestämt sig för att reboota hela serien. Shadow Recruit bygger inte på någon av Clancys Jack Ryan-böcker, det är bara persongalleriet och själva essensen som är bevarad i filmen som är anpassad efter vår tid men samtidigt har många kännetecken från spionthrillrar från 1990-talet. Ny i huvudrollen är Chris Pine (Star Trek).

Jack Ryan är inte alls någon Jason Bourne, även om den senaste versionen påminner om honom, och inte heller någon James Bond, även om han uppträder på den internationella spionarenan. Nej, Ryan skiljer sig solkklart från andra stora spionhjältar genom att han i grund och botten är en skrivbordsanalytiker och trogen familjefar. Det ger karaktären fler nyanser och mer djup. Ryan har problem med sin nya roll som agent ute på fältet och även om han behärskar man-mot-man-stridsteknik så får han moraliska kval när han dödar, och hans främsta mål är att komma hem igen till sin vackra hustru (i den här filmen härligt porträtterad av Keira Knightley).

Tom Clancy skrev åtta böcker om Jack Ryan och sedan sex böcker till (!) om hans son, Jack Ryan Jr. Den första boken, The Hunt for Red October, filmatiserades 1990 med en ung Jack Baldwin i huvudrollen. Det var ingen slump att de valde en ung skådespelare, i böckerna är Ryan en nyutbildad analytiker. Till nästa film, Patriot Games, ville producenterna ha en man med större stjärnkvaliteter och hyrde in Harrison Ford. Inget dåligt val, vare sig när det gäller action eller inspelade pengar. Ford behärskade kombinationen av tuff actionhjälte med ångest och mjuk familjeman (även om han var mycket äldre än Ryan i böckerna). Efter sin andra film, Clear and Present Danger, tackade dock Ford för sig. Det påstods att han som privatperson liknade rollkaraktären lite för mycket, och var motståndare till alltför mycket explicit våld (som filmen hade rikliga mängder av!).

Men som bekant har Hollywood svårt att släppa en lönsam franchise, även om huvudrollsinnehavaren hoppat av. Så, sex år efter Fords avhopp, kommer Ben ”Batman” Affleck in på banan. Återigen får vi se en ung Ryan, denna gång i en spännande domedagsfilm med en ”smutsig” atombomb. I känd Clancy-stil är det ryssarna som är den stora fienden, han lyckades aldrig riktigt släppa det kalla kriget.

När nu serien får en nystart, med Chris Pine som nyutbildad finansanalytiker som värvas till kriget i Afghanistan efter att ha sett 9/11-bilderna live på TV, har inte heller denna films manusförfattare lyckats släppa den gamla hotbilden.

Efter att ha blivit nedskjuten i helikopter, och nästan dödad, i Afghanistan blir Ryan rekryterad av CIA-ringräven Thomas Harper (Kevin Costner). Vi spolar fram till nutid, där Ryan har fått en täckmantel på Wall Street där han undersöker stora misstänkta internationella (terrorist-?)pengatransaktioner. Han har blivit tillsammans med sköterskan som vårdade honom i Afghanistan och lever ett bekymmerslöst liv – tills han upptäcker enorma valutaspekulationer mot dollarn, som leder till den ryska oligarken Viktor Chevering (Branagh).

Chris Pine gjorde en mycket bra insats som den äppelkäcke opportunisten i Star Trek, alltid på kollisionskurs med ledarskapet men ständigt med ett lurigt leende på läpparna. I Shadow Recruit är han utmärkt som den lite osäkre skrivbordsnörden som plötsligt kastas ut i fält. Bitvis känns han dock för stel och uttryckslös, charmen som Ryan är så känd för i böckerna har nästan helt försvunnit med Pine i huvudrollen. Då är det åtskilligt bättre ställt med hans fästmö Cathy (Keira Knightley). I böckerna har hon ”bara” varit den trogna läkarhustrun som Jack har varit tvungen att beskydda, i filmen kastas hon också ut i fält och skapar välbehövd friktion och spänning.

Kenneth Branagh, som alltså står för både regin och spelar skurken, kan verkligen regissera både mänskliga relationer (vi snackar om en man som specialiserat sig på att filmatisera Shakespeare-klassiker) och actionscener. Han är inte alls någon dålig karaktärsskådespelare, men den här gången har han helt enkelt fått försöka porträttera en karikerad dinosaurieskurk. Det känns som att titta på en stereotypisk ryss-skurk i filmer från 80- och 90-talet. Med stark accent, stenansikte och omringad av lojala idioter – samtliga med ett brinnande hat mot Väst och USA. Ett märkligt grepp av manusförfattarna. Resten av filmen osar av 2014, medan fiendebilden och skurkrollen kommer från det kalla krigets dagar. Man skulle kunna säga att Ukraina-krisen kommit till filmskaparnas ”räddning”, fast inte ens Putin är lika överdriven som Cheverin.

Gammal är äldst heter det ju, och i det här fallet personifieras de gamla av självaste Kevin Costner. Som CIA-agent med hur mycket erfarenhet som helst i bagaget är han självsäkerheten själv när han guidar Ryan runt i Moskva. Visst kan det anmärkas att det inte direkt är någon originell plott, men här fungerar det väldigt väl.

Sammantaget är återseendet av Ryan en blandad upplevelse. Producenterna försöker reboota serien och anpassa den till nutiden, samtidigt som de sitter kvar med en fot väl planterad i dåtiden. Inte eller plotten eller dramaturgin är särskilt originell, men detta är ändå en väloljad spionthriller som har bra potential att växa i framtida filmer. Vi önskar Jack Ryan välkommen tillbaka till vita duken – och tvekar oss fram till fyra svaga stjärnor.

Ljudspåret (DTS-HD MA 7.1) är precis vad vi förväntar oss av en sådan här film: precist, hårdslående och med bra surroundkänsla. Bildkvaliteten är i de flesta fall synnerligen bra, med ovanligt bra kontrast och skärpa, men sedan finns det tyvärr scener som inte håller måttet. På bonusfronten får vi ett användbart kommentatorsspår, ett par borttagna scener samt fyra dokumentärer.