: Iron Man 3

När den playboyaktiga vapenmiljardären, alltid snabb med rappa repliker och med glimten i ögat, kravlade ut ur ökengrottan i Iron Man (2008) var en ny sorts supercool superhjälte född. I själva verket ingen äkta superhjälte, mer något i stil med Batman: en sårad man med stor hjärna och tonvis med pengar, som med hjälp av modern teknik bygger om sig till superhjälte – och räddar dagen (och kvinnan). Trots sina goda gärningar fortsatte Tony Stark/Iron Man att vara en härligt självupptagen, excentrisk livsnjutare, med stor aptit på kvinnor och intresse för modern teknik – med andra ord inte helt olik den genomsnittlige Ljud & Bild-läsaren.

I den andra filmen var det uppenbarligen någon som hade missförstått konceptet. Den torra sarkasmen var rejält nedtonad och superskurken (Mickey Rourke) var en överdriven elaking med noll substans, halva filmen påminde om en utdragen stridsscen från Transformers-filmerna. Men nu, mina damer och herrar, är det med stor glädje vi kan konstatera att Tony Stark är tillbaka i full vigör!

Vår antihjälte har dragit sig tillbaka med sitt livs kärlek, sekreteraren (som nu styr företaget) Pepper (Gwyneth Paltrow), men allt är inte fröjd och gamman i det vardagliga livet. Vår hjälte lider av sömnlöshet och återkommande ångestanfall efter sina vilda äventyr i The Avengers. Till råga på allt dyker det upp ett spöke från det förgånga och ger honom ett helvete. Guy Pearce spelar den försmådde vetenskapsmannen som fjorton år tidigare förvisades av Stark och som nu uppenbarligen är på jakt efter något som påminner om världsherradöme, med dagens krig mot terror som kuliss.

Det är minsann inte ofta vi blir imponerade av specialeffekter nu för tiden, ibland är de bara i vägen för ett bra historieberättande, men i Iron Man 3 blir vi helt överväldigade! Filmen är tättpackad med visionära och nagelbitande effekter som får dig att darra på kanten av soffan av spänning och häpnad. Inte minst är scenen som leder till att huset Stark blir i behov av viss renovering alldeles underbart koreograferad, filmad och utförd. Och när Air Force one får problem med ”luft i kabinen” kommer en så vass och adrenalinfylld actionscen att vi tar av oss hatten samtidigt som vi halvchockade rasar ner i soffan så att ölglaset skummar över. En subtil actiondans med ett härligt 3D-djup och tillräckligt med action för att räcka till tre ordinära filmer. En cocktail av humor och action som vi framför allt kan tacka Shane Black för på manus- och regifronten – något han också visade framfötterna med i den svarta komedin Kiss Kiss Bang Bang (2005).

Plotten är mycket intelligentare än i tvåan och har till och med ett par bra och överraskande vändningar. Samtidigt med all spektakulär action lyckas filmen vara modern och aktuell, trots att den är aningen överdriven och karikerad. Och julstämningen ger fina associationer till John McClanes glansdagar.

Men det är de mustiga rollerna, den lössluppna humorn, den bitande sarkasmen och det fina skådespeleriet från Downey Jr, Paltrow och Pearce som ger oss substantiella andrum mellan alla actionscener. Stark är återigen torr och rolig, och så även birollerna, till exempel den lilla grabben som hjälper honom tillbaka upp på fötter. Guy Pearce blir tyvärr lite väl överdriven som nörd och hans masterplan är en smula diffus, fast Kingsley är synnerligen absurd. Till och med väna Pepper får den här gången – politiskt korrekt – tillfälle att ”kicka ass”.

Mellan ångestattackerna får vi se en ny och sårbar Stark och i långa perioder måste han klara sig utan rustningen när han grubblar över sitt liv. På så sätt blir den tredje filmen ett slags nystart för hela serien – en välkommen sådan.

Om detta är trenden för Iron Mans fortsatta äventyr så önskar vi honom välkommen tillbaka med otaliga uppföljare (vilket slutet dock kan antyda att vi inte får …), men en sak är säker: det behövs en hel del för att överträffa actionscenerna i den här filmen. V i tvekar oss fram till sex stjärnor – en snudd på helt komplett actionfilm! Allt känns som slutet av en Springsteen-konsert, alla står framför scenen skriker: ”En gång till!”

Den här filmen MÅSTE ses i 3D! Och, bör vi kanske tillägga, på en stor skärm. Det finns så många läckra detaljer i den knivskarpa bilden att man får lust att trycka på pausknappen hela tiden. 3D ger bilden ett vansinnigt djup och skapar oöverträffade 3D-effekter när spillror flyger genom rummet i explosionerna. Det stenhårda och perfekt detaljerade surroundljudet (DTS-HD MA 7.1) har fullt ös i basen men utan att dialogen någonsin drunknar. Bonusmaterialet innehåller borttagna och förlängda scener, kommentatorsspår, kortfilm, bloopers, mer om attacken mot Air Force One samt en fascinerande dokumentär, Iron Man 3 Unmasked.