Recension: I Know This Much is True, säsong 1

När vi fick reda på att Derek Cianfrance stod för regin av I Know This Much is True väckte det vårt intresse direkt. Regissören ligger bakom enastående dramafilmer som Blue Valentine, The Place Beyond the Pines och The Light Between Oceans. Med den här HBO-serien toppar han sin relativt korta regissörskarriär.

Låt det vara sagt med en gång: om du letar efter en serie som kan muntra upp dig i dessa tider när corona rasar över världen så skulle vi nog inte rekommendera den här serien.

Förbannad familj

Miniserien är nära baserad på romanen med samma namn av Wally Lambs och följer den italiensk-amerikanska familjen Birdsey/Tempesta från när de immigrerar USA på 1920-talet ända fram tills barnbarnen har det svårt med sina liv i början av 1990-talet.

De två enäggstvillingarna Dominick (Mark Ruffalo) och Thomas (Mark Ruffalo) har varit oskiljaktiga ända sedan de var små. Utåt är bröderna väldigt lika, den ena är bara lite tjockare och mer kutryggig än den andra, men på insidan är de (uppenbarligen) väldigt olika. Thomas har psykiska problem och får diagnosen paranoia och schizofreni, och tar det drastiska steget att skära av sig sin egen hand – uppenbarligen i protest mot Bushs krig i Irak/Kuwait och amerikanskt krigshets över hela världen.

Han är också övertygad om att han är förföljd av staten, ryssarna och all världens spioner, och att de till och med har implanterat en sändare i hans huvud.

När den smått hetsige Dominick får reda på sin morfars historia, genom ett manuskript han får av sin mor på hennes dödsbädd, blir han nästan övertygad om att det vilar en förbannelse över den lilla familjen.

Skadad barndom

Båda pojkarna växer upp i den lilla staden Three Rivers, Connecticut, utan att veta vem deras biologiska pappa är. Mamman (Melissa Leo) är överdrivet omtänksam och osäker, medan styvpappan Ray (John Procaccino) är hetlevrad, våldsam och har bestämt sig för att ”göra män” av de två tvillingarna – om han så måste slå det i dem! Värst går det för Thomas.

Under uppväxten blir han mer och mer socialt dysfunktionell och proportionellt mer beroende av sin bror. Som Dominick säger om honom i vuxen ålder: det känns som om han har ett ankare hängande runt foten, som ständigt hotar att dra ner honom.

Efter en personlig familjetragedi skiljer sig Dominick och förlorar samtidigt intresset för arbetet som lärare. Nu lever han nästan ur hand i mun som målare och det mesta av fritiden ägnar han åt att sin allt utagerande tvillingbror – som till slut blir tvångsintagen.

Skrämmande bra skådespeleri

För ett litet tag sedan såg vi Paul Rudd spela en dubbelroll som sig själv och sitt alter ego i Living With Yourself. Utan annan jämförelse används samma teknik, och specialeffekter, så att vi kan se Ruffalo x 2 på skärmen samtidigt.

Tekniken är fulländad och imponerande, men det är det superba skådespeleriet från Ruffalo som blåser oss av banan. Vi skulle bli förvånade om han inte belönas med en Emmy-utmärkelse i september.

Ruffalo är inte lika stor och stark som hans mer berömda filmkaraktär, Hulken, men i I Know … är han nästan lika sårbar, missförstådd och arg. Han slits nästan sönder av lojalitet och pliktkänsla gentemot sin tvillingbror, samtidigt som innerligt önskar att han kunde leva sit liv utan de begränsningar och svårigheter som hans bror orsakar. Förtvivlan är aldrig långt borta och livsgnistan är nästan helt frånvarande.

Det är ett dystert scenario som Cianfrance serverar och bitvis blir det dystert i överkant. Hur mycket tragedi kan en enda familj egentligen drabbas av? Men handlingen känns aldrig långsökt eller konstruerad, mycket tack vare ett sansat och nedtonat manus, trovärdiga dialoger och locations, samt rolltolkningar som träffar dig rakt i hjärtat.

«It’s the song of the tired and the weary
Hard Times, hard times, come again no more
Many days you have lingered around my door
Oh hard times come again no more»

 

Ruffalo spelar de två olika bröderna med uppriktighet, sårbarhet och passion av en annan värld. Det är så starkt att du vill gråta med honom. Det glider aldrig över och bli klyschigt och han spelar aldrig över, utan är bara ett mänskligt drama som han balanserar hårfint. Vi har inte sett honom bättre sedan i Zodiac (2007).

Det övriga rollerna är stabila, vi vill framför allt lyfta fram Kathryn Hahn och Rosie O’Donnell. Båda bidrar till att nyansera Dominicks komplexa personlighet och sätta honom i ett mer mänskligt ljus. Dessutom får vi starka biroller från bland annat Bruce Greenwood och Archie Panjabi, samt Philip Ettinger som trovärdig tonårsversion av tvillingarna. Allt toppas av en fullständigt skandalös Juliette Lewis som översättare från helvetet – helt obetalbar!

Personlig

Färgpaletten har bleka gråtoner, vädret är genomgående grått och regnigt och kameran är närgående och extremt personlig. Nästan intimt påträngande, som i en dokumentär, rör den sig långsamt över de plågade ansiktsuttrycken.

Det är en utomordentligt stark berättelse som Cianfrance (Ruffalo är för övrigt verkställande producent) har åstadkommit, men han låter det aldrig tippa över i överdriven socialpornografi.

 

Cianfrance använder en lite ”grynig” bildkvalitet som passar decenniet serien utspelas i, och klippningen är en fröjd för ögonen och själen när vi aldrig (som i de flesta serier/filmer i dag) rusar fram, utan låter dialogen ta tid och sjunka in och dramat breda ut sig i all sin leda.

Berättelsen sträcker sig över nästan 70 år och hanterar fint övergången mellan 1920-talet med den diaboliska förfadern, via 1960-talet till ”nutida” 1990-tal. Allt samtidigt som vi befinner oss i den provinsiella lilla staden inte så långt från metropolen i New York.

Om det är något vi kan anmärka på så är det seriens längd. Nästan sex och en halv timme är i mesta laget med tanke på romanens begränsade handling, och en del av avsnitten lider av brist på progression. Men det är bara hårklyverier, det här är en helt felfri produktion och definitivt en av årets bästa TV-serier.

Absolut inget som du glider ner i soffan och ser med en hink popcorn och ett sexpack öl (om det är vad du behöver så rekommenderar vi den här filmen i stället), men om du vill ha en känslomässig resa av sällsynta mått så rekommenderar vi varmt I Know This Much is True.

6 stjärnor till Ruffalo & Co.