Tidernas största seriesuccé, det episka fantasydramat Game of Thrones, måste det naturligtvis spinnas vidare på.
Sagan om maktkamperna, intrigerna, blodsutgjutelsen, komplotterna och orgierna i de sju rikena i Westeros blev en av de mest populära serierna någonsin mätt i antal tittare – det sista avsnittet av säsong 8 var det mest visade avsnittet av en HBO-serie någonsin.
Ända sedan i oktober 2019 har det varit känt att (den före detta?) seriemästaren jobbade med prequel-serien House of the Dragon och nu kan du själv avgöra om HBO Max har lyckats expandera GoT-universumet samtidigt som de har behållit den unika essensen från originalserien – samt förhoppningsvis tillför något nytt till seriefranchisen.
House of the Dragon kan inte undvika att bli jämförd med sin mer berömda ”storebror”, för i praktiken får vi här ursprungsberättelsen om Game of Thrones, som utspelas i samma miljö och med samma platser och familjeklaner. Och HBO Max försöker inte heller dölja detta, de har till och med använt sig av den ikoniska musiken.
Vår kortfattade dom (efter att ha sett sex avsnitt av tio) är glasklar: Game of Thrones-fansen kan andas ut. Om du blev euforiskt road av Daenerys & Co kommer House of the Dragon förmodligen att framkalla varma (nästan nostalgiska) känslor!
Början på slutet
Både serieskaparna och manusförfattarna är utbytta. Den här omgången sitter Ryan J. Condal (Colony) i förarsätet, han är också huvudansvarig för manuset (vilket han för övrigt även var för Dwayne Johnsons Hercules…) som bygger på författaren George R.R. Martins bok Fire & Blood. Martin figurerar också som exekutiv producent och har därmed haft en betydande roll.
Tidsmässigt befinner vi oss ungefär 200 år före händelserna i Game of Thrones, men miljön, handlingen och intrigerna är desamma. Vi tas tillbaka till det fascinerande fantasy-universumet, med de välbekanta familjenamnen (Targaryen, Lannister, Baratheon, Stark) och samma exotiska platser.
Medan Game of Thrones handlade om den otroliga resan till makten för ”Mother of Dragons” Daenerys Targaryen (Emilia Clarke), den rättmätige arvingen till Järntronen, få vi här bevittna kulmen på hennes förfäders makt och den brutala början på slutet för Targaryen-familjens hegemoni.
Klanen Targaryen kontrollerar de eldsprutande drakarna, och därmed Westeros. Regerande kung i King’s Landing är den godhjärtade, smått naive, Viserys Targaryen (Paddy Considine, Informer). Viserys största olycka är dock att han aldrig har fått någon son – ett faktum som sliter isär familjen och hotar den ytterst ömtåliga maktbalansen.
Så länge kungen saknar en manlig arvtagare tas det för givet att det är hans bror, den maktsugna och cyniske Daemon (Matt Smith), som ska ärva tronen. Men Viserys har en dotter …
Prinsessan Rhaenyra (Milly Alcock/Emma D’Arcy) har spelat andrafiol i hela sitt liv, men efter en familjetragedi tvingas kungen välja mellan att utse henne till tronarvinge – eller sin opålitliga bror.
Bakom hans rygg pågår dock ständiga intriger och en av de som verkligen drar i trådarna är kungens Hand, Otto Hightower (Rhys Ifans), som har stora ambitioner för sin vackra dotter Alicent.
Kampen om Järntronen
Det var familjen Targaryen som förenade Westeros sju kungadömen under en enda kung, och det var just kampen om Järntronen i King’s Landing som stod i fokus under de åtta säsongerna av Game of Thrones. Familjeklanerna turades om att slåss mot varandra, bildade nya allianser, konspirerade och bröt överenskommelser kors och tvärs. I kölvattnet av enorma strider på slagfältet, mord och bestialiska attentat.
Och kan man inte besegra sina fiender så kan man ju alltid åstadkomma fred genom att låta sina barn gifta sig in i familjen.
Tro inte för en sekund att begäret efter makt och positioner är mindre under kung Viserys styre. Som dreglande blodhundar kretsar fiender och allierade (!) runt kungamakten och söker ständigt en möjlighet att främja sina egna positioner.
Att kungen saknar en son utnyttjas för allt det är värt, i spetsen står Lord Corlys Velaryon (Steve Toussaint), känd som ”The Sea Snake”. Corlys kommer från den valyriska ätten som är lika gammal som Targaryens. Han och hans makthungriga fru (”The Queen Who Never Was”) anser att det enda sättet att bevara freden är att familjerna Targaryen och Velaryon allierar sig – och de erbjuder därför sin 10-åring.
Under tiden är Daemon upptagen med att bygga upp sin maktbas och använder sin kontroll över stadens polis som en språngbräda till tronen. Liksom Tyrion har han en förkärlek för prostituerade och går regelbundet i säng med Mysaria (Sonoya Mizuno).
Sadisten går inte ur vägen för att ”knäcka några ägg” för att ”göra sin omelett”. När familjen Celtigar gör uppror i sitt paradis vid havet ser Daemon ett tillfälle att bilda nya, smutsiga allianser och samtidigt sticka käppar i hjulet för sin bror.
Välgjord!
Specialeffekterna, de överdådiga kostymerna, rekvisitan och alla detaljerna håller samma imponerande höga nivå som i Game of Thrones. Här har det också satsats större budgetar på storslagna stridsscener och snygga CGI-effekter än i Game of Thrones första säsonger. Det känns nästan som om man skulle kunna röra vid fjällen i drakarnas skinn!
Det har hävdats att sexscenerna tonats ner något i House of the Dragon, men efter att ha sett mer än hälften av den första säsongen kan vi (lyckligtvis) dementera det. Blottade bröstvårtor, bordellbesök och personer som har sex på alla möjliga olika sätt är i högsta grad närvarande. Det uppfattas dock aldrig som spekulativt, utan mer som en naturlig del av ett samhälle som präglas av fåfänga och upplösta normer och där de rikaste kan göra precis vad de vill, inklusive att få vem de vill, när de vill.
Våldsscenerna är lika – om inte snäppet mer – explicita och ett människoliv har ytterst lite värde. Brutalt och våldsamt, men återigen ”passar” detta det medeltida universum vi befinner oss i.
Som vi har påpekat i våra tidigare recensioner av Game of Thrones så tonade serieskaparna ner fantasyelementen jämfört med böckerna. I de första sex avsnitten av House of the Dragon har vi inte sett något övernaturligt alls (förutom drakar). Här finns ingen häxkonst, ingen som återvänder från de döda eller några övernaturliga varelser – ett element som faktiskt kan ge serien en lite bredare publik.
Kvinnors ställning
Persongalleriet är mindre och parallellhandlingarna färre än i Game of Thrones, vilket gör berättelsen mer överskådlig och samtidigt innebär en möjlighet att gå familjen Targaryen mer på djupet.
Självklart passar en serie som främjar jämställdhet och kvinnors ställning i samhället bra på streamingmarknaden 2022. Element som definitivt inte är lika framträdande i R.R. Martins fantasysamhälle.
Det är Targaryen-klanens makt, och slutliga fall (känt som ”Dance of the Dragons”) som är handlingens centrum, men den röda tråden, och seriens huvudperson, är prinsessan Rhaenyra Targaryen och hennes liv och kamp – och definitivt en sång om kvinnors plats och maktposition (eller brist på sådan) i Westeros.
Hon är en tuff drakryttare av rent valyriskt blod som vet vad hon vill och är egensinnig på gränsen till upprorisk. Hon hamnar ofta i konflikt med sin far, men vinner så småningom hans respekt. Till pappas stora bestörtning är hon dock inte lika intresserad av politik och alliansbygge, utan föredrar att gifta sig för kärlekens skull. Och är det någon person hon har extra koll på så är det den högt aktade, svärdssvingande riddaren Criston (Fabien Frankel).
Unga Milly Alcock har tyvärr inte samma subtila närvaro som Emilia Clarke, utan blir då och då lite onaturligt anonym och grå. Karaktären vet vad hon vill, men det är något som Alcock inte alltid lyckas kan förmedla.
Djävulskt bra
Som vanligt tilldelas de mest juicy rollerna de ondaste och mest illistiga karaktärerna. En lätt oigenkännlig Rhys Ifan är avskyvärt bra som kungens mest betrodda. En man som alltid stöttar sin chef men som bakom ryggen på honom har sin egen högst privata agenda.
Guldrollen har dock Matt Smith (The Crown) fått. Smith är djävulskt bra som familjens svarta får och har också repliker som klär hans psykopatiska/narcissistiska drag. Sättet han elegant manipulerar sin familj, vänner och fiender på är ett nöje att beskåda, och med små gester och ansiktsuttryck anar vi av Daemons egentliga agenda. Då framstår Paddy Considine som åtskilligt mer anonym, som mannen som verkligen har makt.
Dialogen är inte alltid lika skarp, kvick och befriande ironisk som i Game of Thrones och vi märker att vi saknar mer särpräglade karaktärer som Tyrion, Varys och Littlefinger. Å andra sidan har vi ju bara hunnit till första säsongen ännu, i ett universum som har många karaktärer som går att bygga vidare på.
Ibland känns det som om House of the Dragon (något oförklarligt) rusar framåt. Det hoppas lite väl mycket i tiden, plötsligt har det gått två eller tre år. Vi misstänker att det funnits budgetrestriktioner, samt osäkerhet om hur många säsonger serien (hittills) är planerad för.
I avsnitt sex görs ett markant tids- och tempohopp, där vi förflyttar oss mer än tio år fram i tiden. Barnkaraktärerna har blivit vuxna och ersatts av äldre skådespelare, och nya huvudkaraktärer tillkommit. Stabila Emma D’Arcy (Truth Seekers) ersätter Milly Alcock i huvudrollen som Rhaenyra. Hon framstår som en mycket mer mogen och självsäker framtida ledare. Samtidigt är stämningen i familjen sämre än någonsin.
Handlingen stramas till, mycket mer står på spel och det brinner (för vissa av karaktärerna mer bokstavligt än andra) under fötterna på intrigmakarna. Vi anar också konturerna av ett betydligt smutsigare spel, där all moral och etik kastas överbord i en allt intensivare kamp om The Iron Throne.
Sammantaget har House of the Dragon blivit en mycket värdig arvtagare till Game of Thrones-universumet och inte minst en serie som står stadigt på egna ben. Dessutom fördjupar den det förflutna för karaktärerna vi har lärt känna så väl under åtta säsonger.
Vi är inte säkra på att House of the Dragon kommer att locka så många nya tittare till George R.R. Martins äventyrliga fantasivärld, men alla de miljoner som redan avgudar hans författarskap kommer nog gladeligen, ännu en gång, att kasta sig över det extravaganta och fåfänga livet i Westeros. 5 stjärnor.
Recensionen är baserad på de första sex avsnitten. Säsong 1 får global premiär på HBO Max den 22 augusti (och gudarna (både gamla och nya) ska veta att streamingtjänsten behöver en succéserie nu). På måndag släpps det första avsnittet (av tio), sedan följer ett nytt varje vecka.
Fakta:
- HBO Max
- Release: 22 augusti 2022
- Regi: Miguel Sapochnik
- Med: Paddy Considine, Matt Smith, Olivia Cooke, Emma D’Arcy, Steve Toussaint, Eve Best, Fabien Frankel, Sonoya Mizuno, Rhys Ifans, Milly Alcock, Bethany Antonia, Phoebe Campbell, Emily Carey, Harry Collett, Ryan Corr, Tom Glynn-Carney, Jefferson Hall, David Horovitch, Wil Johnson, John Macmillan, Graham McTavish, Ewan Mitchell, Theo Nate, Matthew Needham, Bill Paterson, Phia Saban, Gavin Spokes, Savannah Steyn
- Genre: Äventyr
- Land: USA
- År: 2022
- Tid: 10:00 h
- Betyg: 5