Recension: House of Cards, säsong 6

Vi känner alla till bakgrunden till att Kevin Spacey fick sparken från huvudrollen som den manipulativa och rakt igenom cyniske uslingen Francis Underwood i House of Cards – han var helt enkelt lite för förtjust i klappa unga pojkar på rumpan (ofta inte uppskattat). Huruvida den offentliga ”avrättningen” av Spacey var rätt eller inte ska vi inte uttala oss om, men det råder ingen som helst tvekan om att hans karaktär saknas enormt i den sjätte säsongen.

Vi inser snabbt vad den röda tråden i säsong 6 är: det ska klart och tydligt slås ned på varje form av sexuella trakasserier, samt markeras hur mycket, och länge, kvinnor har hållits tillbaka av män. Eller som Claire så eklatant säger: ”The reign of the middle-aged white man is over.”

Och det är inget fel med det, så länge serien lyckas bevara underhållningsvärdet, det smutsiga politiska spelet och alla maktkamperna som präglar den politiska eliten. Men nej, Claire Underwood är verkligen ingen kopia av Francis – hon är faktiskt inte heller någon kopia av sitt forna jag, utan framställs mer som en kvinna med en idealistisk politisk agenda – att krossa ”glastaket” – även om hon fortfarande villig att gå över lik för att åstadkomma det.

Karaktärerna och handlingen är inte särskilt trovärdig, vi har extra svårt för Diane Lane och Greg Kinnear som de stenrika syskonen Shepherd. Deras konflikter med Claire känns konstruerade och konstlade. Kinnear är den manschauvinistiske, Trump-liknande mogulen som är van vid att få som han vill och som tänker sätta ”den här kvinnomänskan” i Vita huset på plats – och syskonen har en förlängd arm som jobbar på insidan.

Före detta spinndoktorn, och rakt igenom osympatiske, Mark Usher har stigit i graderna till vicepresident och spelar helt uppenbart på ”fiendens” sida, utan att det tycks störa Claire nämnvärt. Hon verkar ovanligt svag och naiv i början av den här säsongen, som börjar trögt och ganska så tråkigt. Det är först när den evigt lojale Doug Stamper (Michael Kelly) dyker upp igen som det blir lite fart – men det är i senaste laget.

Vi kan dra slutsatsen att ett bra manus tyvärr har offrats på det politiskt korrekta altaret, och allting kokar ner till ett enda långt mea culpa från producenterna. 3 svaga stjärnor.

Recensionen bygger på de 5 första avsnitten (av 8). Hela sjätte säsongen går att streama från 2 november.