Recension: House of Cards, säsong 5

Hela fyra år har gått sedan vi fick lära känna alla tiders mest makthungrige och cyniske politiker (tills vi råkade ut för fenomenet Donald J. Trump) i en av Netflix största framgångar. House of Cards blev en suverän favorit hos recensenter och tittare, med en roll skräddarsydd för Kevin Spacey som Francis (Frank) Underwood – den före detta inpiskaren med betydligt större ambitioner, som under två säsonger klättrade till makten i Washington D.C.

Sedan Frank på de mest intrikata sätt – inklusive hot, utpressning, mutor och mord – vunnit presidentposten fick serien problem att hitta tillbaka till sin forna storhet. Det som var roligast att se var ju processen för att nå makten, när han äntligen nått maktens korridorer kom säsong 3 och 4 som i stort sett mest handlade om att fördjupa alla problem/svårigheter med att styra världens mäktigaste land.

 

Nu när Trump har blivit USA:s 45:e president har en annan svårighet blivit att verkligheten ofta framstår som mer spektakulär och otrolig än vad ens författarna av en ”karikerad” TV-serie kan föreställa sig.

Denna här omgången är vi lyckligtvis nästan tillbaka där allt började. Som sittande (men inte folkvald) president är 2016 års valkampanj inne på sin slutspurt och Frank utmanas av republikanernas boy wonder, poster boy och krigshjälte Will Conway (Joel Kinnaman). Frank och Claire (Robin Wright) slåss med näbbar och klor för att klamra sig fast vid makten, han som president och hon som vicepresidentkandidat, där absolut alla medel helgar målet.

I säsong 4 hade handlingen en tendens att gå lite på tomgång, men i den nya säsongen har det blivit fart på saker och ting. Paret Underwood tar till alla möjliga – och omöjliga – juridiska trick för att försäkra sig om att få sitta kvar i toppen i Vita huset, och deras spin doctors, LeAnn Harvey (Neve Cambell i en mycket större roll än i tidigare säsonger) och Doug Stamper (Michael Kelly), arbetar övertid för att vilseleda pressen, de politiska motståndarna och det amerikanska folket. Dessutom finns modern digital manipulation, bedrägeri och fake news med i ekvationen. Som Frank säger: ”If you don’t like how the table is set, turn over the table.”

Vi får verkligen vara med på en statsvetenskaplig fest, där vartenda litet kryphål i konstitutionen, dess tillägg och nutida juridiska lagar och spetsfundigheter utnyttjas. Våra tankar går tillbaka till valet 2000, där den amerikanska högsta domstolen till sist avgjorde valresultatet efter att de godkänt resultatet i Florida till förmån för George W. Bush. Eller som Frank så elegant uttrycker saken: ”Processen är kaotiskt, men den är åtminstone demokratiskt kaotisk” och ”Folket vet inte deras eget bästa.”

Bortsett från lite fiffel med inreseförbud och konsekventa lögner och fake news är det inte mycket som återspeglar den infekterade politiska situationen i USA efter att Trump kommit till makten. Handlingen aktualiseras dock genom terrorhot från IS och jakten på terrorister, plus politisk maktkamp med Ryssland. Vi misstänker att manusförfattarna medvetet har valt att inte kopiera den bisarra situationen i det riktiga Vita huset, helt enkelt för att dikten inte längre kan matcha verkligheten.

Om det hettar till i det politiska spelet så det är tämligen svalt på det privata planet. Förhållandet och de intima samtalen mellan Frank och Claire är numera reducerade till ren business. Och det är en brist, deras förhållande gav serien mer att spela på och ett större djup. Historien om den öppna kärleksaffären mellan Claire och parets talskrivare Tom känns både tjatig och väl långsökt. Krutet är både fuktigt och slut.

Efter ett tag känns dessutom hela handlingen lite väl ihålig, serien lyckas inte förklara vad paret Wood ska använda all makt till – annat än klamra sig fast vid den. Initiativen att begränsa vapenförsäljning, förbättra utbildningen för den genomsnittliga amerikanen samt de utrikespolitiska triumferna har försvunnit. Det mesta handlar om parets egna makthungriga personligheter och ambitioner. På det planet är dock House of Cards i sitt esse. Det, plus lysande skådespelare, målmedveten klippning och regi samt en väl uppbyggd dramaturgi, gör att House of Cards fortfarande sticker ut från den stora grå massan av TV-serier som vi bombarderas med dagligen.

Visst är The Underwoods (särskilt Frank) karikerade och överdrivna karaktärer, men det är just i spelet mellan det verkliga, smutsiga politiska maktkampen och paret Underwoods överdrivna beteende och handlingar som underhållningsmagin finns. Ett av seriens starkaste kort är just användningen av fakta och verkliga händelser, som omvandlas till trolig (om än ibland något långsökt) fiktion. Vi fascineras oerhört av de invecklade och cyniska intrigerna – där det verkar som om allt och alla är till salu. 5 stabila stjärnor till denna stormaktspolitiska fest!

Netflix imponerar som vanligt med utmärkt ljud- och bildkvalitet. Hela säsong 5 går att se från 30 maj.