Recension: House of Cards, säsong 4

I en intervju – i samband med presslanseringen säsong 4 tidigare i veckan – berättade Michael Kelly (som spelar stabschefen Doug Stamper i serien) att verkligheten faktiskt överträffar dikten i House of Cards, med tanke på dagens lätt absurda politiska situation i USA.

Och det har han helt rätt i, vilket dels beror av att ingen kunde förutse att ”The Donald” skulle nå så långt med sina förolämpningar och banala, populistiska uttalanden, och dels på att House of Cardshar blivit betydligt tamare och mer mainstream än framför allt de två första säsongerna.

Vi saknar dig!
När Netflix släppte säsong 1 av House of Cards för tre år sedan så var en av den innovativa seriens viktigaste egenskaper all dialog som Francis Underwood (Kevin Spacey) hade med kameran, när han vände sig direkt till oss tittare. Han fick fritt utlopp för sitt machiavelliska tänkesätt och sin cynism, och exemplifierade på ett utmärkt sätt kontrasten mellan den släta och ständigt beräknande politikern. Vi fick reda på vad han egentligen tänkte och planerade.

Säsong 2 fortsatte på samma sätt, men i säsong 3 fanns det betydligt mindre av den här direkta dialogen – och efter de sex första avsnitten av säsong 4 har Frank bara vänt sig till kameran en enda gång! Varför det? Vi har ingen aning, men det har definitivt gjort serien mindre effektfull och lämnat oss tittare lite i sticket.

Paret som åtrår makt
Ända sedan Franks dagar som demokratisk inpiskare i Kongressen har hans enorma ambitioner varit ett projekt som han delat med sin lika maktlystna hustru Claire (Robin Wright). Tillsammans har de två, bokstavligt talat, gått över lik för att nå Ovala rummet. Resan dit, med alla intriger och all kreativitet som präglat deras plan, har varit värdig en praktfull thriller – och allt har kryddas med en intelligent dialog, karaktärer med djup av kött och blod, och ideliga överraskande vändningar. När Francis intog Vita huset i början av tredje säsongen ändrades dock seriens tempo och fokus. Förra säsongen präglades av Claires och Francis komplicerade samliv – och allt kulminerade i en stark scen som slutade med att Claire lämnade Francis.

När den fjärde säsongen tar sin början har Frank varit president i två år och det är dags för primärvalen i 2016 års valkampanj (vältajmat med verkligheten). Frank och hans team inser att valkampanjen är omöjlig att genomföra utan rikets första dam vid hans sida – men Claire har sin egen agenda.
Den här säsongen präglas alltså av lejonets kamp mot lejoninnan, till skillnad från när lejonparet var enade och stred tillsammans mot alla andra. Båda gör sitt bästa för att upprätthålla fasaden, både utåt och hemma, samtidigt som de har sina egna avsikter och ständigt grunnar på nästa drag. En av säsongens höjdpunkter är när Frank håller sitt State of the Union-tal. Fascinerande, men inte tillräckligt med tyngd och substans för att bära upp en hel säsong.

Hillary Clinton
Både Kevin Spacey och Robin Wright gör stabila rolltolkningar, men den här säsongen är det Wright som får lysa starkast och bevisa att hon kan vara lika manipulativ, usel och maktgalen som sin cyniske make.
Det har länge varit underförstått att serieskaparna har sneglat på Hillary Clinton när de format karaktären Claire. Båda är starka kvinnor med mycket tydliga ambitioner och båda har såväl förmågan som viljan att utöva makt – om än inte med samma metoder.

När Claire tar striden mot Francis planerar hon att driva sin egen valkampanj, och trots att det inte är något fel med hennes ambition eller viljan att använda sig av vassa armbågar, så bemästrar hon inte den smutsiga maktkampen lika bra som sin skickliga make.

Hon har bland annat inga problem med att gå bakom ryggen på sin egen mor (en lysande Ellen Burstyn) eller att försöka sabotera Francis valkampanj – eller som hon uttrycker saken: ”I can be a part of this campaign, or destroy it. I’ll do whatever it takes!” Varpå Frank elegant parerar med: ”We had a future until you started destroying it!”

Svårigheterna för Claire är dock att hennes make alltid tycks ligga steget före. Och kan han inte kontrollera henne på annat sätt så involverar han Secret Service och ger henne husarrest.

När Frank får förhinder har Claire inga problem med att försöka forma presidentrollen, och utrikespolitiken, på sitt eget sätt. Hon tar helt orädd strid mot Rysslands president Petrov (en lite väl Putin-aktig Lars Mikkelsen) samtidigt som USA och Kina är i allians mot ryssarna. Hon är skickligt, men har inte alltid tillräckligt med pondus för att backa upp sitt stora ego.

Primärval
I verkligheten är det Hillary Clinton som går i närkamp med Bernie Sanders, och Donald Trump krigar mot alla republikaner (och två tredjedelar av den amerikanska opinionen). I House of Cards får vi däremot se Frank driva valkampanj mot förre justitiekanslern Heather Dunbar (Elizabeth Marvel) – en person med oklanderlig moral men som saknar charm och väljarutstrålning, vilket gör att hon känns som en konstlad och konstruerad utmanare. Och är det någonting som manusförfattarna inte har lyckats fånga så är det Trumps framgångar, för här är den republikanska kandidaten fullständigt åsidosatt och helt ute ur bilden. Fast å andra sidan, om manusförfattarna hade skrivit in en så skandalös person som Trump så skulle tittarna nog betraktat honom som skrattretande orealistisk …

På samma gång som Frank kämpar mot kandidater inom och utanför sitt parti så måste han utkämpa ett tvåfrontskrig mot sin fru. Och eftersom Frank har blivit ”tämjd” av att ha nått maktens krona så är det Claire som den här gången framstår som seriens mest intressanta huvudperson. Assisterad av nykomlingen LeAnn Harvey (Neve Campbell från Party of Five) som sidekick gör de upp planer för att positionera Claire – och går plan A åt skogen så hittar de snabbt på en plan B.

Sedan journalisten Zoe Barnes (Kate Mara) brutalt försvann från serien har LeAnn fått försöka fylla hennes skor. Och det är inget fel på Campbells skådespeleri, men hennes karaktär är inte alls lika kraftfull och intressant som den komplexa Zoe Barnes. Och detta är också den fjärde säsongens största problem, det känns som om författarna har fått slut på idéer och karaktärer och inte vet hur de ska fortsätta utveckla och förnya serien. Ässet i rockärmen för säsong 4 blir att plocka fram karaktärer från tidigare säsonger, vilket inte räcker i längden.

Mer realism
Vår huvudsakliga invändning mot House of Cards har varit att serien ibland varit alldeles för orealistisk och tänjt på gränserna väl mycket. När Frank flyttade in i Vita huset i tredje säsongen tre hamnade fokus mer på de dagliga utmaningarna som det innebär att leda världens enda supermakt, och serien genomsyrades mer av realism. I fjärde säsongen eskalerar realismen, faktisk så mycket att den ibland blir tråkig. Där vi tidigare fick vara med om mord i smutsiga gränder, prostituerade, en grävande press och konspirationer som skulle ha varit värdiga Shakespeare, får vi nu se långa politiska, bombastiska, kampanjtal. Förvisso fängslande för de mer politiskt intresserade, men serien har tyvärr förlorat mycket av sin starka drivkraft, originalitet och nerv.

Netflix har redan gett klartecken till en femte säsong. Om man då försöker skriva in en mer Trump-liknande presidentkandidat så kan serien kanske få tillbaka en del av sin forna storhet. Som den är nu sträcker vi oss inte längre än 4 svaga stjärnor.
Både bild- och ljudkvaliteten håller en oklanderlig standard när vi strömmar från Netflix. Recensionen bygger på säsongens sex första (av tretton) avsnitt. Hela säsongen har premiär i dag, fredagen den 4:e mars.