: House of Cards, säsong 3

I första säsongen av Netflix-succén mötte vi Francis/Frank Underwood (Kevin Spacey) som inpiskare för demokraterna i Kongressen. Men Frank, och hans minst lika politiskt ambitiösa hustru Claire (Robin Wright), hade ett mycket viktigare ämbete som mål. Och det tog inte lång tid för det cyniska och lömska paret, som behärskar det politiska spelets regler ut i fingerspetsarna och sitter på ett enormt kontaktnät, att trixa och lura sig till vicepresidentskapet. Säsong 2 kulminerade med riksrättsanklagelser mot president Walker och slutade med att Frank äntligen kunde ta plats bakom skrivbordet i det ovala rummet i Vita huset.

https://www.youtube.com/watch?v=CkMJtORCr80

En av de första sakerna Frank gör som sittande president är att besöka sin fars grav – ett besök som slutar med att han pissar på gravstenen! Det sätter tonen för ännu en omgång med spännande, intelligent och bitande ironiskt politiskt drama.

Med Frank i Vita huset är hans långsiktiga mål nått och mycket av intrigerna, ränkerna och maktkampen (både den dolda och den uppenbara) har försvunnit. Serien växlar tempo och fokus och vi får bevittna vardagslivet för USA:s president, samt alla bekymmer och plågor som följer med titeln.

Tredje säsongen börjar långsamt och lite blekt, mycket av handlingen kretsar kring Doug Stampers (Michael Kelly) konvalescens, som presidenten distanserar sig från. Efter månader i skuggorna tar han själv initiativet att komma tillbaka till maktens lockande korridorer.

Trots att det äkta parets långsiktiga mål är uppnått så har Claire inte lagt sina egna ambitioner om makt på hyllan. USA har fått en first lady som inte alls nöjer sig med att klippa invigningsband och klappa små barn på huvudet. Hon pressar Frank (mot senatens vilja) att utnämna henne till FN-ambassadör. När båda har hektiska toppositioner sätts familjelivet på svåra prov.

Visst har serien fortfarande sina uppenbara svagheter, framför allt de många osannolika händelserna som ju är dramatiserade för att göra så bra TV som möjligt, men överdrifterna är en aning nedtonade jämfört med förra säsongen – även om vi fortfarande häpnar över att Vita husets stabschef personligen åker iväg och tar hand om ”skitjobb”. Trots vissa överdrivna och enkla lösningar är House of Cards föredömligt uppdaterad när det gäller det politiska klimatet som präglat USA och västvärlden de senaste åren. Precis som Obama stöter Underwood på en föga samarbetsvillig kongress som mest är intresserad av partipolitik och att försvaga motståndet (i stället för att gemensamt komma fram till bra politiska lösningar). Underwood hamnar naturligtvis i fullt krig med kongressen med ett nytt arbetslöshetsprogram – som är finansierat på ett väldigt kreativt sätt.

Manusförfattarna har också fått med de allt mer infekterade relationerna med Ryssland. När den ryska presidenten (en väl överdriven Lars Mikkelsen, i en roll som är uppenbart inspirerad av enmaktlysten Putin) kommer på besök i Vita huset möts han av (de riktiga!) Pussy Riots, och den ryska björnen beter sig lika arrogant som den verklige Putin. Rysslands kontroversiella lagar om homosexualitet, där Claire förlorar sin vanliga kylighet, försämrar relationerna mellan väst och Ryssland ytterligare.

I tredje och fjärde avsnittet börjar spelet att spetsa till sig. Nästa presidentval befinner sig bara ett halvår bort och det visar sig att den demokratiska partiledningen inte vill att Underwood ska ställa upp för omval. Och serieskaparna har naturligtvis inte missat att ”alla” förväntar sig att Hillary Clinton ställer upp som presidentkandidat 2016. I det demokratiska primärvalet ställs Underwood mot två kvinnliga kandidater.

I hela den tredje säsongen visar sig Frank genomgående från en mer mänsklig sida, men man behöver inte oroa sig, även om han nått sitt mål så har han inte tagit på sig silkesvantarna! I en konfrontation med biträdande justitieministern och motkandidaten Heather Dunbar (Elizabeth Marvel) säger hon mycket träffande: ”Someone needs to scrub the stink from this office.” Efter hans patetiska försvar svarar hon kyligt: ”Is this how you live with yourself? By rationalizing the obscene into the palatable?”

Handlingen tätnar framåt mitten av säsongen, när Franks och Claires moraliska övertygelser kolliderar – helt offentligt. Vilket han naturligtvis motiverar med att han skiljer på små och stora saker och ser till helheten, varpå Claire säger: ”We’re murderers, Francis.” Han svarar med: ”We’re survivors! You wanna know what takes real courage? Holding it all together when the stakes are this high.” Idealisten Claire visar sig och riskerar förhållandet. Maktkampen, och Franks envishet, håller på att slita dem ifrån varandra. Förhållandet kompliceras ytterligare av att Frankanlitar en författare för att skriva en bok om honom – en författare (Paul Sparks) som ser rakt igenom paret och belyser deras problem.

När makten och det enorma ansvaret känns för betungande är det den kalla (och alltid så pragmatiska) Claire som får Francis på rätt köl. Efter att han börjat tvivla på sig själv kontaktar han en präst för att få några tröstande ord, men prästen låter sig inte bevekas utan läxar upp Frank. Allt slutar med en konfrontation med Jesus på korset, där Frank utbrister ”Love, is that what you’re selling? Well I don’t buy it!” varpå han spottar Jesus i ansiktet.

Med Barnes ute ur bilden kommer det en ny grävande journalist, Kate Baldwin (Kim Dickens, från Treme) och försöker avslöja Underwoods nätverk och korrupta/smutsiga/olagliga planer. Mot slutet trappas allt upp med en pågående valstrid (som Frank bemästrar ut i fingerspetsarna) och en kris med fredsbevarande styrkor Jordandalen i Mellanöstern. En situation som blir onödigt överdramatiserad och snudd på teatralisk. Valkampanjen är däremot intressant och framställs trovärdigt, men att lägga nästan ett helt avsnitt på en primärvalsdebatt är ett vågat drag. Det är spännande för politiskt intresserade – fast om det är bra och dramatisk TV är en helt annan fråga. Det bör dock påpekas att Kevin Spacey agererar lysande statsmannamässigt utåt, medan han hemma tappar överblicken och skjuter alla (inklusive sin hustru) ifrån sig i kampen om omvalet.

https://www.youtube.com/watch?v=sU9QTLXYCCc

Hela säsongen präglas av ångesten och stressen över att vara överbefälhavare, till skillnad från de första två som handlade om den intrikata maktkampen och spelet för att komma dit. Eller som Frank så elegant illustrerar det: ”Sometimes I think the Presidency is the illusion of choice!”

House of Cards lyckas på ett subtilt sätt förnya konceptet, på samma gång som serien tar in nya och intressanta personer och upprätthåller ett vitalt och aktuellt politiskt fokus. Allt kryddat av svidande kommentarer och cynism. Och när allt toppas av utsökt skådespeleri av Spacey och en alltmer framträdande Wright så är det bara att ta av sig hatten och se fram emot nästa säsong. Fem stjärnor till den härligt inkorrekte, politiske protagonisten!

Alla avsnitt går att se på Netflix och strömningskvaliteten är i stora drag mycket hög. Detsamma kan sägas om surroundljudet.