Recension: Horizon: An American Saga – Chapter 1

Det är väl knappast någon som har missat att superstjärnan Kevin Costner och serieskaparen Taylor Sheridan har utkämpat ett offentligt kallt krig under de senaste arton månaderna.

Sheridan ligger bakom serier som 1883, 1923, Tulsa King, Special Ops: Lioness, Lawmen: Bass Reeves och Mayor of Kingstown. Men serien som tog honom till Hollywoods stjärnhimmel var den moderna western-såpan Yellowstone – med ingen mindre än Costner i huvudrollen.

Vi ska inte ens försöka analysera två stora egon och deras temperament och motiv för konflikten – och det slutgiltiga uppbrottet – men utåt har Costner sagt att han velat ha mer tid för sitt eget skötebarn: Horizon.

Det är ett filmprojekt som han tydligen har gått omkring och varit ”gravid” med i två årtionden och nu har han skjutit till 400 miljoner från sitt privata konto för att förverkliga fyra (!) långfilmer. Den första kan nu ses på biograferna – och ja, den är visuellt vacker och Costner bjuder på klassiska western-teman, men tyvärr har den ett par uppenbara brister.

 

Western-connoisseur

Det är verkligen inte första gången som Costner ger sig på western-genren. Efter regidebuten Dansar med vargar (1990) fick han ta emot de mest prestigefyllda filmpriserna och hyllades av publiken och en (nästan) enad kritikerkår. Sämre gick det med den tendentiösa The Postman (1997) – medan Open Range (2003) är en av hans bästa filmer.

Dessutom har han axlat cowboyrollen i filmer som Wyatt Earp, Silverado och Let Him Go – för att inte tala om hans fem år på hästryggen i Montana som den kompromisslöse boskapsbaronen John Dutton i Yellowstone.

Som regissör karaktäriseras han inte som särskilt subtil, utan någon som gärna målar med bred pensel och uttrycker sig lite svulstigt och storslaget. Vilket som kan fungera utmärkt med rätt manus och fängslande karaktärer.

I Horizon-sagan är han inte bara regissör utan även manusförfattare, producent och huvudrollsinnehavare. Så här har det inte funnits många som kunnat säga emot stjärnan – och trots en kostsam skilsmässa nyligen har han kunnat hosta upp tillräckligt med pengar för att förverkliga precis den vision han haft för projektet. Film nummer två är redan färdig (kommer på bio i augusti) och den tredje filmen ska snart börja spelas in.

Costner ska ha äran för att han stått på sig och kompromisslöst genomfört det han bestämt sig för att göra. Men undrar just om han inte skulle ha haft någon i sin närhet som kunde ha sett på saken med fräscha ögon, ett utifrånperspektiv och haft ett annat (mindre personligt) förhållningssätt till materialet? För här är vi oroliga för att regissören har ”drunknat” i sin egen storslagna vision och barndomsnostalgi.

Ärkeklassisk vilda västern

Costners vision är att berätta om hur USA befolkades från öster, när horder av europeiska invandrare anlände från ostkusten, från svåra förhållanden men med en glimt av hopp om en bättre framtid.

De blev praktiskt taget lovade ”guld och gröna skogar”, så länge de fick en bit mark och var villiga att korsa Mississippi, ut på prärien för att komma till Arizona, Colorado, Idaho, Montana, Nevada, New Mexico, Dakota, Oregon, Utah och det förlovande landet i Kalifornien. Territorier som i mitten av 1860-talet kategoriserades som ”det vilda västern”.

Men som vi alla vet var dessa landområden, trots de vidsträckta prärieslätterna, inte ödsliga och övergivna – de beboddes av urinvånare som inte alls uppskattade att den vite mannen tog deras jaktmarker och plundrade deras heliga skafferi.

Med det storslagna landskapet som majestätisk kuliss vecklar Costner ut en klassisk västernhistoria där ”oskyldiga” nybyggare kämpar för sin hävdvunna rätt, medan stolta indianer bara vill försvara sitt sätt att leva.

Precis som i Dansar med vargar försöker han berätta historien från båda sidor i Horizon. Varken nybyggarna eller de ”blodtörstiga” indianerna är karikatyrer av goda mot onda.

Många handlingstrådar

Vi kastas in mitt i denna maktkamp i ett litet nybyggarsamhälle i Wyoming i början av 1860-talet. Apache-stammen har tröttnat på den vite mannens härjningar och vill försvara sitt land. Naturligtvis slutar allt med ett fruktansvärt men visuellt slående blodbad.

När dammet har lagt sig och bränderna släckts rider blåjackorna in. En av ”stadens” få överlevande är Frances Kittredge (Sienna Miller, Foxcatcher) och hennes dotter Diamond (Isabelle Fuhrman). Under löjtnant Trent Gepharts (Sam Worthington, Avatar) beskydd söker de trygghet och anar en ny framtid i den ogästvänliga miljön.

Men till skillnad från exempelvis 1883 (av Yellowstone-seriens skapare Sheridan) är Costner inte intresserad av att följa en enda berättelse eller en enda grupp människors kamp för att överleva i vilda västern. Handlingen hoppar direkt till Kansas och Montana.

Och det är just denna brist på fokus, och tydlig riktning, som visar sig vara filmens akilleshäl.

Längs karga Santa Fe i Kansas kämpar en grupp nybyggare sig fram genom det farliga landskapet – ständigt på utkik efter fientliga indianer.

Van Weyden (Luke Wilson) har fått den otacksamma uppgiften att leda gruppen och få dem att samarbeta och bevara freden mellan sig. Inte så lätt med en så brokig skara individualister och besserwissrar. Det underlättar inte heller för moralen och sammanhållningen när fåfänga dönickar som paret Hunt ska ledas genom svårigheterna.

Samtidigt, i det storslagna Montana, kommer ett gäng cowboys till en sliten gruvstad. Under ledning av hästhandlaren Hayes Ellison (Costner) hamnar de av misstag, bokstavligen, i skottlinjen när en bitter och långvarig familjefejd når sin kulmen.

Som en följd av detta får Ellison plötsligt ansvaret för en liten pojke och hans barnflicka, den eldiga glädjeflickan Marigold (Abbey Lee).

Och detta, mina damer och herrar, sammanfattar vad som händer under de första tre timmarna av filmserien.

En evigt lång prolog

Costner har själv sagt att Horizon är inspirerad av de klassiska västernfilmerna från 50- och 60-talen. Och både form och stil påminner om sådana storslagna, lite klyschiga filmepos. Till och med musiken tar oss 70 år tillbaka i filmhistorien.

Det är inte mycket som är riktigt fel med del 1 av Costners western, men samtidigt är det inte heller mycket som verkligen prickar rätt. Framför allt kämpar han förgäves med att få oss fängslade av historien, de många karaktärerna och de många parallellhandlingarna.

Likt sommarpigga harungar hoppar vi från plats till plats och från person till person. Vi frågar oss: Var ligger fokus? Och vad (förutom det faktum att vilda västern verkligen var vild) försöker Costner egentligen berätta för oss?

Vi ser att produktionen är påkostad, skådespeleriet genomgående är bra (särskilt Miller är enastående), fotot är slående vackert och sansat. Vissa av karaktärerna är visserligen hopplöst karikerade och stereotypa, men på det hela taget är det en trovärdig, färgstark grupp som Costner introducerar oss för. Och just det, introducerar, är nyckelordet.

Efter mer än tre timmar i biosalongen känns det som om vi bara har sett inledningen till en film – vilket ytterligare förstärks av att Costner har avsatt de sista fem minuterna för att ge oss höjdpunkter (ganska så detaljerade) från den kommande handlingen … Ett märkligt och ganska hopplöst sätt att berätta en historia.

Nej, här borde någon utomstående ha kommit in och fått Costner att strama till regin, klippa ner (och bort) ett antal scener och ge hela projektet ett tydligare fokus. För det ligger mycket intressant i den här historiska händelsen och i de karaktärer vi blir introducerade för – men under de första tre timmarna lyckas Kevin Costner inte förmedla det till oss. 3 medelmåttiga stjärnor.

Vi misstänker att projektet skulle ha fungerat betydligt bättre som en miniserie, men så var det ju det där med Costner och hans något ”ansträngda” förhållande till TV-serier …

Horizon: An American Saga – Chapter 1 hade internationell biopremiär den 28 juni och Chapter 2 släpps den 16 augusti. I dagsläget har serien inte plockats upp av någon streamingtjänst, men Warner är distributör i USA, så räkna med att den kommer till Max någon gång nästa år.