Recension: Homeland, säsong 8

I (snart) åtta säsonger har vi följt den bipolära (före detta) CIA-agenten Carrie Mathison (Claire Danes) i hennes outtröttliga kamp mot terrorister, både hemma och utomlands.

När den varit som bäst har Homeland varit en av de mest intensiva och klaustrofobiska thriller-serierna som gått att strömma, som sämst har överdrifterna varit så långsökta och handlingen så orealistisk att vi blivit irriterade – vilket är extra illa med tanke på att serien försöker vara aktuell och verklighetstrogen.

https://www.youtube.com/watch?v=-eLT82JYsP4

 

Vi erkänner att vi ”hoppade av” Homeland efter den nedslående sjätte säsongen, men vi lät oss, något motvilligt, lockas tillbaka till finalen. Innan den plöjde vi oss igenom säsong 7 på tre dagar, det var en stabil säsong om ett politiskt uppdelat USA, även om den inte alltid var lika trovärdig. Detta är också det största problemet med den avslutande säsongen.

Ännu en gång skickas Carrie ut i fält. Efter långvarig fångenskap i Ryssland, med efterföljande långa blackouter och tvivel bland ledande CIA-agenter huruvida hon nu är en dubbelagent, ger presidentens säkerhetsrådgivare, Saul Berenson (Mandy Patinkin), återigen henne hans villkorslösa förtroende. Fredsförhandlingarna med talibanerna måste lösas och Carrie skickas som specialrådgivare till stridens hetta, mitt i Kabul.

Saul är djupt övertygad om att talibanerna, genom dess ledare Haissam Haqqani (Numan Acar), har tröttnat på kriget och nu är beredda att skriva under ett fredsavtal med fienden.

Afghanistans ledare är å andra sidan långt ifrån lika säkra på talibanernas nya fredsälskande attityd. Dessutom sätter pakistanska underrättelsetjänsten, genom exotiska Tasneem (Nimrat Kaur), käppar i hjulet för den gryende fredsprocessen.

Att serien utspelas i krutdurken Afghanistan innebär gott om utrymme för häftiga actionscener där den amerikanska militären och dess omfattande arsenal och teknik spelar en betydande roll. Detta är också de bästa scenerna i åttonde säsongen, där som serien misslyckas är på underrättelseplanet. Bortsett från Saul framstår CIA (irriterande nog) som rena amatörer – och Carrie löser alla problem förvånansvärt enkelt.

Seriens starkaste och mest fascinerande karaktär är CIA-veteranen Saul Berenson, men hans stenhårda förtroende för Carrie, som får sig törnar gång på gång, säsong efter säsong, börjar gå oss tittare på nerverna. Dessutom kryllar det av karikerade personer den här säsongen.

USA:s nya republikanska vicepresident framställs som både naiv och ettrig, och en lättpåverkad fjant. Det är ett alldeles för simpelt grepp från serieskaparna. Och den afghanska generalen G’ulom är om möjligt ännu mer stereotypisk, på gränsen till parodisk.

Den avslutande säsongen är långtifrån usel, men uppvisar klara tecken på utmattning och (ännu en gång) irriterande brist på realism, trots den dagsaktuella handlingen. Om du har följt Homeland från början rekommenderar vi definitivt att du även tittar på det sista kapitlet, men några nya fans lockar nog inte den åttonde säsongen till sig. 4 mycket svaga stjärnor.

Recensionen bygger på de första 7 (av 12) avsnitten. Det sista avsnittet sänds 26 april.