Hobbit: Femhäraslaget är alltså slutet på äventyret om Bilbo Bagger, Thorin Ekensköld och följet av dvärgar. De har tagit tillbaka sitt hemland från draken Smaug och samtidigt släppt lös en dödlig och fruktansvärd kraft i världen, med konsekvensen att ett raseri går ut över de oskyldiga invånarna i Sjöstaden. Besatt av den återvunna skatten offrar Thorin vänskap och ära för att få så mycket som möjligt av den. Bilbo tvingas fatta ett djärvt beslut att försöka tala förnuft med Thorin samtidigt som fienden Sauron har skickat en armé orcher för att anfalla Ensamma berget. Det drar ihop sig till ett mörker där dvärgar, alver och människor måste förenas i ett jättelikt slag för att överleva.
Peter Jackson förtjänar mycket respekt för att han vigt stora delar av sin filmkarriär åt att visualisera Tolkiens böcker. Det har blivit sex enorma produktioner med massor av kvaliteter som tusentals fans har uppskattat mycket. Det är inte många som hade klarat av en så ”omänsklig” uppgift och han har bidragit till att ge liv åt ett litterärt universum som många håller kärt. Däremot är det ingen tvekan om att Hobbit borde ha varit en film i stället för tre! Båda de två föregående filmerna har varit segdragna etapper med enorma mängder utfyllnad utan betydande substans och behovet av en värdig avslutning och katharsis har varit stor.
Efter att ha sett Hobbit: Femhäraslaget är den bestående känslan inte bra. Ännu en gång blir vi bombarderade med svulstiga och överdådiga scener där inte en enda känsla beskrivs utan en överdos patos. Knappt en replik utväxlas utan att kameran sveper över en bakgrund med en solnedgång och frusna vattenfall och filmmusiken är uppskruvad till max. Det blir helt enkelt för mycket melodrama och för lite självdistans och förlösande humor. En av de finaste scenerna i filmen är i slutet när Bilbo och Gandalf sitter och vilar och den sistnämnde rensar sin pipa utan att de säger ett enda ord.
Dessutom måste det ännu en gång påpekas att övergången från 35 mm-film, som användes i Sagan om Ringen-filmerna, till digitala kameror har lett till en konstlad värld som förmedlar en känsla av att man befinner sig i ett TV-spel. Allting är så glatt och välpolerat att all mänsklighet – och därmed allt som känns äkta – har försvunnit. Filmen ska naturligtvis ha beröm för den tekniska biten och alla inblandade har gjort en storartad insats för att skapa en så här kolossal produkt. Dessvärre är det lite kontraproduktivt när filmen trots allt ska berätta en historia om karaktärer och deras kamp i en ogästvänlig värld. Det spelar ingen roll hur läckert allt ser ut när man sällan hyser någon empati för rollfigurerna eller får en känsla av att man är med i en bra berättelse som fortskrider. Hobbit: Femhäraslaget är nog ändå tillräckligt bra för dem som gillade de föregående filmerna, och många kommer säkert att uppskatta fler spektakulära ögonblick med en roande filmlek som trots allt bara är underhållning. Peter Jackson är en begåvad filmskapare och det ska bli spännande att se vad han hittar i framtiden, bland annat filmatiseringen av den tecknade seriehjälten Tintin. Vi hoppas att det blir bättre än Hobbit. Tre stjärnor.
Precis som förväntat är Blu-ray-utgåvan väldigt imponerande. Det ingår hela fyra diskar som innehåller 2D-versionen, 3D-versionen och en särskild disk med extramaterial. Den senare har tyvärr sina brister, men det finns sex olika bakomfilmer av olika slag. Lite senare i år kommer en ”extended version” som innehåller mycket mer bonusmaterial. Dessutom släpps en box med hela trilogin. Bild- och ljudkvaliteten (DTS 7.1) är helt suverän, precis som i de föregående filmerna.
