: Gone Girl

I den amerikanska småstaden verkar makarna Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamunda Pike) vara det perfekta drömparet. Båda är unga och vackra, har en stor villa i rätt stadsdel, hon är en mycket framgångsrik författare och han driver sin egen pub. Vi möter paret när de förälskar sig och överöser varandra med presenter, kärlek, uppmärksamhet och massor av sex. Men precis som det brukar vara är livet bakom fasaden inte bara idylliskt.

Filmen bygger på Gillian Flynns bästsäljare – hon har även skrivit manus. Gone Girl har blivit beskylld för att vara kvinnofientlig av vissa skruvade feminister, vilket vi inte begriper. Politiskt inkorrekt är nog mer träffande. Detta är en smart och överraskande thriller där Nicks liv vänds över ända när hans vackra (och mycket populära) fru försvinner – och på självaste bröllopsdagen. Polisen hittar blod och spår efter en strid och fattar snabbt misstanke om att Nick ligger bakom försvinnandet (mordet?) och när den enorma mediecirkusen kastar sig över historien och dömer Nick, samtidigt som polisen hittar allt fler spår som pekar mot honom, ser det ut som om hans liv är över.

Media slår sina obarmhärtiga klor i Nick och efter ett tag är det bara hans egen syster som tror på hans oskuld. Men vad i hela friden hände egentligen med Amy? Hennes mystiska försvinnande avslöjas bit för bit i filmen och håller spänningen vid liv – och allt är inte som det verkar …

Regin är det vår obestridde favorit, David Fincher, som står för. Med filmer som The Social Network, Zodiac, Benjamin Button, Fight Club och Seven på CV:n vet vi att han alltid levererar kvalitet – och det gäller den här gången också. Foto, klippning, locations och dramaturgi, allt är felfritt och vi har aldrig sett den före detta Bond-bruden Rosamunda Pike bättre. Ben Affleck, som på senare år har gjort sig ett större namn som regissör än skådespelare, gör också en bra roll som den förvirrade äkta maken – fast vi föredrar honom ändå som regissör.

Film och manus är som sagt intrikat och smart, tyvärr lite väl smart och långsökt för att alla ”otroliga” vändningar ska verka helt trovärdiga. Vi har framför allt lite svårt för Neil P. Harris inte särskilt trovärdiga roll, plus filmens otillfredsställande lösning på mysteriet.

Sammantaget är detta en välgjord, smart och sexig thriller som (på ett oceremoniellt sätt) problematiserar äktenskapsromantiken och går över i satir – dessvärre är den lite VÄL smart. 4 gedigna stjärnor.

Föredömligt kristallklar bildkvalitet och ett superstarkt ljudspår (DTS 7.1). Bonusmaterialet utgörs bara av ett kort (men bra) kommentatorsspår av Fincher.