Recension: Goliath, säsong 3

Billy Bob Thornton är tillbaka i sin paradroll som Billy McBride, LA:s största ”ge-fan-i-all-advokat”, ännu en gång ska han lösa ett ”omöjligt” fall i ett slags Davids kamp mot Goliat.

Färgstarkt persongalleri

Lite av seriens kännetecken har varit dess udda persongalleri, med McBrides förra partner (nu nemesis) Donald Cooperman (William Hurt) som den mest färgstarka av dem alla. Den tredje säsongen har ett minst lika säreget persongalleri som de tidigare säsongerna (möjligtvis lite väl extremt) och det har till och med blivit plats för en liten biroll för Cooperman.

Sherilyn Fenn (som fick sitt stora genombrott i Twin Peaks) är med som gammal flamma till Billy. Fascinerande, för i den tredje säsongen är stora delar av persongalleriet som hämtat direkt ur den säregna TV-serien från 1990-talet.

Nina Arianda upprepar rollen som den något vimsiga partnern Solis-Papagian, även Brittany Gold är tillbaka. Men den tredje säsongen domineras av nykomlingar, syskonparet Wade (Dennis Quaid) och Diana Blackwood (Amy Brenneman).

 

I Central Valleys ökenlandskap har de en av landets största mandelplantager, en produktion som kräver enorma mängder vatten. Då passar det illa med torka och törstiga grannar, men Blackwood och hans kompisar vet råd – pengarna styr!

Politisk udd

Goliath har alltid haft en politisk udd, med den enastående toppadvokaten som är full av mänskliga karaktärsbrister men som ställer upp för de som befinner sig längst ner på samhällsstegen. Det är den lilla mannans kamp mot de styrande kapitalkrafterna som får McBride att tända till. En strid som han, efter att ha skjutit guldfågeln i säsong 2, gärna jobbar gratis för att utkämpa. Den tredje säsongen är dock mer politisk och dasgaktuell än de föregående säsongerna.

Efter åratal med extrem torka är grundvattnet det nya guldet i Kalifornien, och striden handlar om vem som ska kontrollera det – och därmed också vem som ska prioriteras när varje droppe räknas: industriellt jordbruk eller vanligt folk?

Blackwood har en fot i varje läger. Han är en av de största markägarna och sitter i styrelsen som förvaltar vattenresurserna. När Bobbi (Fenn) försvinner ner i ett slukhål som skapats av Blackwoods vattentunnlar söker änklingen juridisk hjälp av McBride för att stämma någon – rättvisa måste skipas!

Billy söker upp Blackwood och hans ”smarta” kumpaner som håller till i ett slitet ökenkasino som drivs av den indianske häxdoktorn Littlecrow (Graham Green). Han stöter snabbt på ändlös korruption, maktmissbruk, mord och ett fantastiskt samspel mellan kapital, byråkrater och toppolitiker.

Långsamt

Den tredje säsongen börjar ovanligt lugnt och förvånansvärt tråkigt. De tre första avsnitten har nästan samma puls som ett tre dagar gammalt lik och en motsvarande dramaturgisk utveckling. Det är som om Goliath har blivit ännu en tretton-på-dussinet-deckare från USA:s fulaste stad. Men så händer det något.

Handlingen utvecklas, McBride blir svårare på flaskan och andra centralstimulerande medel, han får flera spirituella resor, skurkarna blir allt mer extrema och självaste Cooperman gör entré. Det är när vi nästan ropar ”Halleluja!” Men bara nästan.

Thornton är en fullträff som den försoffade halvtrötte advokaten som har sitt kontor på ett lika sjabbigt motell och som tillbringar varje kväll på en barstol. Serien centreras kring McBride, hans beteende och handlingar – samt, inte minst, hans inre demoner som radar upp sig. Självömkan är aldrig långt borta. En klyscha, javisst, men förbaskat välgjort och charmerande underhållande. Här matchas han väl av den joviala dollarmiljardären Wade, en roll som passar jordnära Dennis Quaid ut i fingerspetsarna.

Wade är rakt igenom en cynisk ärkekapitalist, vars mantra är att ändamålet alltid helgar medlen och som helt enkelt älskar att agera i lagens gråzoner. En sympatisk – och ännu viktigare: trovärdig – karaktär. Då har vi mycket mindre känsla för Amy Brenneman som hans psykotiska (?) syster, hennes motiv är obegripliga och ibland fullständigt löjliga. Det hjälper inte heller att hon har två mörkhyade adoptivbarn som framstår som rena rama Helan & Halvan.

Hallucinatorisk

Graham Green står för seriens tillförsel av hallucinogena ämnen, som han delar ut rikligt. Ibland kul, men i längden blir det överdrivet och överskuggar dramatiken.

I första halvan är det korpen (Littlecrow?) som står för mystiken, men plötsligt är den inte längre central. Vilket yvärr kännetecknar den tredje säsongen, den känns lite ofärdig, saknar riktning och ofta sammanhang. För mycket tid går till spillo på onödig ondska och karaktärer som inte driver historien framåt.

Goliath är fortfarande en frisk fläkt i seriedjungeln och Billy Bob Thornton är dess starkaste kort. Men om serien ska fortsätta så behöver den stramare regi, bättre dramaturgi och en fräschare och mer spännande handling än vad den här säsongen bjuder på. 4 svaga stjärnor.