Recension: Glass

En av tidernas mest ojämna regissörer, M. Night Shyamalan, försöker återskapa thrillermagin och den skumma, osäkra spänningen från klassikern Unbreakable (2000). Men vi tvingas besviket konstatera att närmare 20 år senare har Shyamalan tappat greppet och fastnat i sina egna formelbegränsningar.

I Unbreakable upptäckte vi, sakta men säkert, att den helt vanliga mannen David Dunn (Bruce Willis) var ”okrossbar” och nästan lika stark som Hulken. Hans nemesis, och mästerhjärnan bakom, var den bensköra serietidningsnörden Mr. Glass (Samuel L. Jackson). Glass dök oväntat upp i Shyamalans Split, med en schizofren James McAvoy i huvudrollen – i Glass samlas den färgstarka treklövern igen, men resultatet är verkligen inte sprakande.

Shyamalan försöker återskapa tonen i Unbreakable men stökar till alltihop till en osammanhängande sörja där en ointressant och tröttsam McAvoy på speed (tyvärr) stjäl showen, plus att handlingen är så långsökt och full av håll att en avgångselev på Folkhögskolans filmprogram skulle ha skämts. Med hjälp av ”kreativa” bildvinklar försöker filmen åstadkomma en känsla av intensitet och klaustrofobi, men det slutar bara med att den ser billig och oproffsig ut.

Willis och Jackson får alldeles för lite skärmtid, men när de väl får chansen att glänsa så gör de det, vilket räddar filmen från totalhaveri. Vi hade framför allt velat se mer av Mr. Glass i full vigör och galenskap. Glass saknar nerv och dramaturgi och är i stora delar förvånansvärt tråkig – och när regissören bara ”måste” hitta på ett oväntat slut så känns alltihop som ett missat tillfälle. 3 tunna stjärnor till detta konstruerade sammelsurium. Kan inte någon skaffa Shyamalan en duktig producent som får ”final cut”?

Både bild- och ljudkvalitet (Dolby Atmos) förtjänar full poäng. Bonusmaterialet består av några utelämnade scener och ett par minidokumentärer.