Recension: Gemini Man

I nådens år 1991 fick vi ”klassikern” Double Impact där ”belgian blue”-skådespelaren Jean-Claude Van Damme spelade båda huvudrollerna. Tagline var (ikoniskt nog): ”Double Van Damme”.

Nu kommer taiwanesiske regissören Ang Lee med en liknande knorr, med Will Smith i dubbelrollen som en åldrande 51-årig agent och som en yngre (23-årig) version av sig själv. Allt har åstadkommits med imponerande CGI-effekter, liknande de som användes för att föryngra De Niro, Pesci och Pacino i The Irishman.

Henry Brogan (Will Smith) är världens absolut bästa prickskytt. Han arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten men känner (efter 72 döda) att det är dags att pensionera sig. Motivationen har försvunnit, tvivlet har börjat gnaga och han har svårt att sova och ser ”spöken”. Och vem var egentligen mannen han nyligen, på ett spektakulärt sätt, sköt på ett snabbtåg i Belgien?

När en före detta partner avslöjar att Brogans senaste likvidering förmodligen inte var den han trodde, börjar han gräva i saken och får omedelbart hela USA:s hemliga militär efter sig. Här är det uppenbart att det är någon som inte använder sig av de vanliga kanalerna och deras myndigheter. Klappjakten – och jakten på sanningen – har börjat!

Ang Lee serverar en blandning av Mission: Impossible och Jason Bourne, smaksatt med härligt koreograferade actionscener när Brogan och hans partner Danny (Mary E. Winstead) kuskar runt från Belgien till frodiga Georgien, pittoreska Cartagena och vackra Budapest. Budgeten är stor och explosionerna ännu större, men filmen saknar den känslomässiga dimensionen och plågas av platt och pinsamt dialog.

Smith har redan bevisat att han behärskar rollen som trovärdig actionhjälte, helst med en småkaxig kommentar i mungipan. I Gemini Man levererar han sin sedvanliga stabila kvalitet – inte direkt nydanande och banbrytande, fast å andra sidan har han också fått en ganska så endimensionell och stereotypisk karaktär.

Karaktärsskådespelaren Clive Owen blir här avsnoppad med en så klyschig skurkroll att vi lider med honom. Och varför Mary E. Winstead är med i filmen egentligen, bortsett från att Smith behöver en kvinnlig partner, är verkligen inte så lätt att veta. Benedict Wong (Marco Polo) har tilldelats rollen som Ving Rhames har i Mission: Impossible, med en lagom dos avväpnande humor fungerar han helt okej.

Bland karaktärerna är det den ”konstgjorda” Brogan Junior som är det största problemet. Visserligen spelar Smith Junior en klonad version av sin far, men han är ingen artificiell robot bara därför, fast det är så karaktären framträder. Endimensionell, kall och med ett enda ansiktsuttryck.

Ang Lee är känd för sina stora berättelser med massor av mänsklighet (som i bland annat The Ice Storm, Brokeback Mountain, Berättelsen om Pi), men i Gemini Man har förmodligen bombastiske Jerry Bruckheimer (producent) fått för mycket att säga till om, plus att fokus har legat på den tekniska aspekten av filmen och de läckra actionscenerna, inte själva handlingen och det mellanmänskliga planet. Synd, för det här hade kunnat bli en riktig filmgodbit. 3 stjärnor för en ganska så odefinierbar och oengagerande Smith-dubbeldos.

Den imponerande 4K-versionen ger oss filmen i 60 fps, med skärpa, detaljnivå och djup vi knappt sett maken till. Om man gillar bilden smoooooth (och aningen konstlad) med 60 fps är en smaksak, men Gemini Man är definitivt en ny teknisk referensfilm.