Recension: Game of Thrones, säsong 7

I sex säsonger har vi följt intriger, förtal, komplotter, strider, mord och massor av sex i fantastiska Westeros – nu närmar sig obönhörligt slutet, men en sådan avslutning vi får bevittna!

Handlingen tätnar

Är det något som kännetecknar George R. R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire så är det författarens förkärlek för att (brutalt) ta livet av huvudpersonerna. Efter sex säsonger av fantasyserien är väldigt många av huvudpersonerna ”sopade av banan” när den sjunde säsongen börjar. Det betyder att sidohandlingarna blir färre.

I stora drag får vi följa tre huvudspår: Stark-familjen i norr, som leds av Jon Snow (Kit Harington) har återigen tagit kontroll över Winterfell, Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) planerar för hur hon ska ta Järntronen från Lannisterna, och Cersei (Lena Headey) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) som desperat försöker klamra sig fast vid makten i Kings Landing – och i bakgrunden lurar den farliga döda armén.

 

Förkortad säsong

I flera av de senaste säsongerna har vi bitvis varit missnöjda med handlingens tempo, särskilt i den femte säsongen där väl mycket dödtid ägnades åt att bygga upp karaktärerna. När sjunde säsongen sparkar igång är det tvärtom – här går det nästan undan lite väl fort, det ena stora slaget nästan avlöser det andra. Att alla trådarna ska knytas ihop är en sak, men vi misstänker att säsongen har kortats ner till sju avsnitt (mot normala tio) på grund av de höga kostnaderna serien fått allt eftersom. Nästa (och sista) säsongen ska bara ha sex avsnitt, så vi kan nästan betrakta detta som säsong sju, del I och II.

Sedan den femte säsongen har inte heller alla fans kunna veta någon om handlingen. Författaren skriver fortfarande på den sjätte tegelstenensboken (av sju planerade) i serien.

Kampen om Järntronen

Apropå lösa trådar så är det väl få serier som har serverat sin publik en så komplex handling, med en enorm mängd huvud- och bikaraktärer. Så många personer och sidohandlingar att det ibland har varit svår att behålla överblicken. Nu ska alla få sin efterlängtade förlösning – eller död …

Daenerys har ägnat de senaste säsongerna åt att bygga upp en enorm armé, skaffa allierade, låtit drakarna växa sig stora, samt befria tiotusentals slavar. På det sättet har hon också hamnat i konflikt med the establishment och framstår nästan som en revolutionär befriare mer än ett traditionellt kungaämne. Hon anländer till sin födelseplats, Dragonstone, där planerna ska smidas för de sista striderna som ska säkra makten i de sju riken, med Tyrion Lannister (Peter Dinklage) som chefsstrateg.

Längre norrut blev oäktingen Jon Snow utropad till King of the North i slutet av säsong 6. Han är dock inte alls intresserad av maktkampen som pågår i söder, hans fokus är enbart på Nattkungen och hans armé av döda. Inte ens med vildingarna, ledda av Tormund Giantsbane (Kristofer Hivju), kan de vinna den striden. Det krävs starkare doningar.

Den fantastiska säsong 6 kulminerade också med att Cersei (Lena Headey) skickade den enorma katedralen i Kings Landing till väders, och utplånade samtidigt de flesta av sina fiender. Nu siter de utan barn, utan vänner och utfattiga – och måste söka nya allianser. På väg mot Kings Landing är också Arya (Maisie Williams), för att hämnas familjen Stark och krossa Cersei en gång för alla – och Sam (John Bradley) har gått i kloster.

Förnyelse och utveckling

Lackmustestet för om en serie ska lyckas hålla intresset vid liv är om den har en förmåga att förnya sig från säsong till säsong. Många TV-serien slutar som bleka och upprepande kopior av föregående säsonger. Med Game of Thrones har det varit tvärtom. Huvudhandlingen är naturligtvis alltid kampen om Järntronen, men det är de många intressanta karaktärerna, som serieskapare har gett tid att utveckla, som driver handlingen framåt. Dessutom har serien kontinuerligt fått nytt blod, vilket i sin tur skapar nya relationer och motsättningar.

 

Det är sällan vi delar ut sex stjärnor utan att ha sett hela säsongen, men i det här fallet känner vi oss så säkra på att de tre sista avsnitten kommer att hålla en lika hög underhållningsnivå som de fyra vi har sett. Game of Thrones är en tekniskt fulländad serie med miljöer, kostymer och rekvisita som utstrålar kvalitet, samtidigt som serien genomgående har bra skådespelare, välsvarvad dramaturgi och välskrivna (och ibland väldigt roliga) dialoger och överraskande vändningar.

Det är helt uppenbart att kostnaden per avsnitt har växt sedan starten och nu är fulla av spektakulära specialeffekter, men det är fortfarande den fascinerande och välgjorda kampen mellan det goda och det onda (där många av karaktärerna är något mittemellan), intrigerna samt ett varierat och fascinerande persongalleri (karaktärer som vi älskar – och älskar att hata) som är seriens största tillgång. Vi ser redan fram emot nästa års explosiva avslutning!

HBO Nordic-strömningens tekniska kvalitet är inte tillfredsställande. Ljudkvaliteten är absolut godkänd men bildkvaliteten är lägre än vad vi förväntar oss. Mycket artefakter och brus (särskilt i mörka scener) förstör för serien. Alternativet är naturligtvis att titta på C More Series HD. Recensionen bygger på de första fyra avsnitten (av sju). Säsong 7 av Game of Thrones går att strömma från HBO Nordic, sista avsnittet sänds 28 augusti.