Recension: Game of Thrones, säsong 5

Game of Thrones är definitivt tidernas mest populära TV-serie, och inte utan anledning. Serien bygger på klassisk maktkamp mellan goda och onda (där många av karaktärerna befinner sig någonstans mittemellan) och har spektakulära specialeffekter och miljöer, samt ett oerhört brett och varierat persongalleri som vi fängslas av. Ovanpå allt detta är serien nydanande i det avseendet att vare sig författaren eller manusförfattaren har några som helst skrupler att ta livet av seriens mest populära karaktärer – undan för undan. Lägg därtill massor av läckra, lättklädda fresterskor, mycket hett sex, storslagna stridsscener, bra skådespelare rakt igenom, en vansinnigt stor budget för kostymer och rekvisita samt en bra och engagerande dialog – så har man en vinnarserie. En av de mest unika egenskaperna är dock att serien har lyckats förnya sig för varje säsong och inte bara fortsatt i gamla fotspår, vilket resulterat i en stadigt växande skara fans.

Karaktärerna vi älskar (och älskar att hata) är tillbaka och specialeffekterna har skruvats upp ännu ett snäpp, men i början av säsongen väntar vi på den stora förlösningen – det går trögt och trevande, den femte säsongen saknar nerv och hittar inte riktigt rätt spår. Det hoppas mycket mellan platser och personer, och det är uppenbart att handlingen byggs upp mot något stort.

Det första avsnittet heter visserligen ”The Wars to Come” och det är väl lite där som den femte säsongens utmaning ligger. Efter slakten i slutet av den tredje säsongen (”The Red Wedding”) och utrensningen av Lannisterna i toppen samt det avgörande slaget vid Muren i slutet av den fjärde, befinner vi oss i ett litet tomrum – vilket också märks på de många nya karaktärerna som vi presenteras för i femte säsongen.

Men när vi passerar hälften av säsongen börjar det arta sig och det smids ränker som aldrig förr. Daenerys (Emilie Clarke) har problem att hitta maktbalansen mellan sträng diktator och barmhärtig härskarinna i Meereen. Och i kulisserna smider eunucken planer för henne – med Tyrion (Peter Dinklage) som joker.

I den kalla Norden tar Jon Snow (Kit Harrington) över kontrollen av Nattväktarna och får ett mycket lockande erbjudande som kan ändra hans öde för alltid, men är han villig att bryta sitt livs löfte?

Stannis fortsätter sitt korståg för att erövra makten i norr och letar efter nya allianser.

De kvarvarande syskonen Stark går nya vägar, när Sansa manipuleras (?) av Littlefinger och Arya söker vishet och förståelse i Bravos.

I Kings Landing påverkar faderns brutala död förhållandet mellan de ”kärleksfulla” syskonen Cersei (Lena Headey) och Jaime (Nikolaj Coster-Waldau). Jaime reser till Dorne för hämta hem Myrcella och överlåter åt Cersei att ta hand om den alltmer oregerliga sekten Sparrows, ledd av High Sparrow (Jonathan Pryce). För att få bukt med sin oregerliga svärdotter Margaery går Cersei med i sekten – utan att ana vilka konsekvenser det kommer att få …

Trots fem säsonger lyckas Game of Thrones överraska och imponera, serien uppvisar inga som helst tecken på trötthet och upprepningar utan kommer med nya intressanta karaktärer som tillför handlingen något – och fräscha intriger som fogas in i handlingen. Och i den femte säsongen är det gott om starka kvinnor som står i fokus. Fem stabila stjärnor – vi ser redan fram emot den helt okända fortsättningen (sjätte säsongen börjar på HBO 25 april).

Som vanligt från ”Westeros” är ljudet (Dolby Atmos) och bilden nästan perfekt. Det omfattande bonusmaterialet har hela tolv (!) kommentatorsspår, utelämnade scener, en titt på nya karaktärer, en ingående genomgång av avsnittet ”Mother’s Mercy”, den fantastiska dokumentären som ger oss den ”riktiga” historien bakom Game of Thrones och flera andra minidokumentärer.