: Foxcatcher

Filmen bygger på den sanna och otroliga historien om bröderna Mark (Channing Tatum) och Dave (Mark Ruffalo) Schultz som utgjorde kärnan i det amerikanska brottningslaget på 1980-talet och som båda vann olympiska guldmedaljer. De växte upp utan föräldrar och medan Dave levde ett normalt familjeliv så hade Mark bara brottningen att leva för.

Mark är mycket ambitiös men tränar utan sponsorkontrakt i en idrottsgren som aldrig haft någon hög status i USA, åtminstone inte på professionell nivå. Saker och ting ändras radikalt när en av USA: s rikaste män, John du Pont (Steve Carell), tar kontakt och erbjuder Mark full sponsring så att han kan vinna nästa mästerskap under namnet ”Team Foxcatcher”. Så småningom blir även Dave en del av laget, men du Ponts patriotism och excentricitet gör att alla råkar ut för ett olyckligt öde med tragiska konsekvenser.

Bennett Miller har verkligen blivit en tungviktare i branschen och är känd för att göra kvalitetsfilmer. Han debuterade 1998 med dokumentären The Cruise, en poetisk film om en guide i New York, innan han gjorde Capote 2005 och Moneyball 2011 där Brad Pitt respektive Philip Seymour Hoffman belönades med Oscars-nomineringar. Miller har specialiserat sig på att porträttera intressanta, verkliga karaktärer med stor inlevelse och fascinerande betraktelser. Foxcatcher hamnar i samma kategori och är ett projekt som han har ägnat åtta år åt att förverkliga. All tid och allt arbete som han har lagt ner på filmen har lönat sig, för det är ingen tvekan om att detta är en enastående produktion i alla avseenden, och som redan måste betraktas som en modern klassiker.

Foxcatcher är ett djupt och oroväckande drama som på allra vackraste sätt porträtterar olika människoöden. Det lugna tempot och Greig Frasers fantastiska mörka foto, samt Rob Simonsens vackra filmmusik, är en härlig inramning till en nästan helt perfekt film. Historien har vissa likheter med ett klassiskt grekiska drama och är enkel men kraftfull på samma gång. Och när man dessutom vet att det är en sann berättelse så får man kalla kårar längs ryggraden.

Channing Tatum och Mark Ruffalo gör storartade insatser i rollerna som bröderna Schultz. De och förtjänar enormt mycket beröm för sin stora närvaro och inte minst för det krävande jobb, både mentalt och fysiskt, som de utfört. Båda skådespelarna har berättat att de var så utmattade efter varje inspelningsdag att de grät. Ruffalo nominerades till en Oscar för bästa skådespelare i en biroll, och Tatum hade förtjänat samma sak. Men i slutändan är detta Steve Carells film. De allra flesta känner honom som en clown med gummiansikte men här gör sin hittills största rollprestation som John du Pont. Han är oigenkännlig och nedstämd och har ett utseende som är både motbjudande och fascinerande. Rollen krävde oerhört mycket av Carell och efteråt har det visat sig att han isolerades från de andra skådespelarna mellan scenerna och att folk knappt orkade titta på honom på grund av hans skrämmande utseende.

Carells prestation är beundransvärd och en stor del av äran ska Bennett Miller ha för att ha lyckats få fram detta ur Carell. Få regissörer hade klarat av något liknande och castingen är smått sensationell. Miller sade själv att han vet att de flesta komiker har en mörk sida också – och han hade rätt. Carell nominerades till en Oscar för bästa manliga huvudroll. Miller fick sin belöning med en nominering för bästa regissör. Han vann inte, men fick i stället utmärkelsen i Cannes där Foxcatcher också nominerades till den prestigefyllda Guldpalmen för bästa film.

Filmen kräver en hel del av publiken. Foxcatcher har ett lågt tempo och en rollbesättning man förknippar med helt andra produktioner. Till och med Channing Tatum erkände att han inte förstod vad Bennett Miller ville säga med filmen förrän det gått ett par år. Detta är definitivt inget publikfrieri, men om man tar sig tid att njuta av dramat som det utvecklar sig får man en stor och omskakande upplevelse man sällan glömmer. När filmåret ska sammanfattas är det svårt att undvika Foxcatcher som en självklar kandidat till årets film. Sex stjärnor.
Detta är en film som utmärker sig med fantastisk estetik och lyckligtvis är Blu-ray-versionen absolut godkänd. Skivan har dessvärre inte särskilt mycket extramaterial, men det ingår en 16 minuter lång bakomfilm med ett par intressanta intervjuer och reflektioner kring produktionen. Dessutom får man några borttagna scener. Sannolikheten är stor för att det kommer en större utgåva som innehåller mer bakgrundshistoria. Det tekniska håller en hög standard, särskilt bildkvaliteten är vacker med starka detaljer och mjuka färger som passar filmens uttryck. Ljudspåret (DTS 5.1) är anspråkslöst men gör definitivt sitt jobb och förmedlar framför allt dialogen och filmmusiken på ett utmärkt sätt.