: Fifty Shades of Grey

Att SEX säljer är inget nytt, men i det här fallet skäms vi över publiken! Att man lyckas ”lura” så många miljoner besökare (rekord i antal förhandsbeställda biljetter) till den här enkla, förutsägbara, ologiska och trista filmen är helt bedrövligt.

Oavsett om du har läst E L James böcker eller inte (de har sålt i fler än 100 miljoner exemplar och är översatta till fler än 50 språk) så har du säkert inte missat själva essensen av Fifty Shades of Grey: Ung, oskyldig, student faller huvudstupa för en dominant rik ung man, en känslomässigt stympad miljardär som bara vill använda henne som en privat sexleksak. Naturligtvis hoppas hon att hon kan ”rädda” honom. Och visst, böckerna (och filmen) innehåller en hel del explicita sexscener.

Anastasia/Ana Steele (Dakota Johnson) är den 21-åriga mycket studieinriktade, mycket duktiga Seattle-studenten som av en slump måste hjälpa till med skoltidningen när hennes rumskamrat blir sjuk. Uppdraget är att intervjua miljardären Christian Grey (Jamie Dornan).

Tyvärr är Fifty Shades en alldeles fördummande och banal film. En Askungesaga där den oskyldiga flickan som kommer från enkla förhållanden, ”räddas” av den rike ”prinsen” som dessutom råkar vilja piska henne. Ana faller fullständigt för den självsäkre miljardären, fast egentligen blir hon bara bländad av hans enorma förmögenhet, fina bilar och spektakulära helikopterturer. Förutom det materialistiska är det tyvärr helt omöjligt att förstå varför hon faller för honom. Han är varken charmig, humoristisk, romantisk eller öm. Det enda han har att erbjuda är en vansinnigt tjock plånbok, piska/buttplug och en önskan att vilja kontrollera hennes liv från början till slut (allt från vad hon äter och driver till vem hon träffar) – om inte DET är kvinnodiskriminering så vet vi inte vad. Och glöm BDSM i det hänseendet, det är fullständigt frivilligt och ömsesidigt överenskommet. Om inte filmen lyckas med något annat så lyckas den åtminstone med att ”normalisera” BDSM.

När det gäller galna feministers (finns det någon annan sort?) kritik mot filmen, och dess så kallade kvinnofientliga budskap, så är den fullständig obegriplig. Allt den oskyldiga Ana är med på är 100 % frivilligt, och ju längre in i filmen vi kommer desto mer är det faktiskt hon som kontrollerar Grey. Det enda feministerna kan kritisera Fifty Shades för är att den framställer kvinnor som lättköpta offer som accepterar ”allt” så länge den utvalde är rik och frikostig.

Handlingen känns inte särskilt övertygande och är full av ologiska val och beteenden. Den grå lilla musen som ”räddas” av den rike ”hjälten” är en märklig och föga trovärdig historia. Och var i all världen har Ana växt upp? Det verkar om som kommer från en sluten bönehusmiljö från 1930-talet. Hon är oskuld, vet inte vad en buttplugg är och rodnar när någon pratar om sex. Som en ovetande liten kyckling blir hon ett lätt, men inte alls särskilt övertygande offer för den erfarne BDSM:aren Mr Grey.

Och varför i hela friden ska hon plötsligt bli så chockad, och förlåta honom, när han ger henne ett par rapp med skinnbältet över rumpan, när det är exakt vad han har gjort klart att han vill sedan de träffades för första gången. De ha redan varit ihop i månader och ägnat sig åt ganska tuff SM ett bra tag.

Filmens höjdpunkt (ja, den är inte helt utan sådana) är utan tvekan ”kontraktsförhandlingarna” mellan Ana och Grey, där hon med bestämd min väljer bort både anal-fisting och vaginaklämmor. Här lyckas filmen få in lite förlösande humor och tar sig själv mindre högtidligt. Resten av tiden tar den sig på patetiskt stort allvar, vilket överhuvudtaget inte passar vare sig handlingen eller den klyschiga/platta dialogen. Replikerna är ofta under all kritik och så banala/pinsamma att skådespelarna måste ha skämts under inspelningen. Framför allt Dornan levererar replikerna på ett hackigt och onaturligt sätt, vilket väl bara reflekterar böckernas banala språk. Flera gånger under förpremiären småfnissas det i salen, bland annat till mr Greys ”If I could have you, you wouldn’t be able to walk for a week!” Det fungerar säkert i en vanlig porrfilm, men i en ”seriös” spelfilm låter det inte naturligt.

Det största problemet är dock att filmen är mördande tråkig! Den saknar fullständigt dramaturgisk utveckling och nerv, och är bara konstant platt rakt igenom, utan vare sig höjdpunkter eller kritiska vändpunkter. Med tanke på ett sådant ”juicy” material är det faktiskt imponerande.

Rent tekniskt är detta dock en mycket elegant och strömlinjeformad produktion, inte minst ska foto och klippning ha mycket beröm. Dakota Johnson spelar bra och gör det bästa av de platta replikerna hon har tilldelats. Dornan är däremot alldeles endimensionell och har ett enda uttryck genom hela filmen – och plågas naturligtvis av en svår barndom.

Och apropå de så omtalade sexscenerna. Sexiga? Tja, allt känns mer konstlat än sexigt. Det är mycket möjligt att den är ”banbrytande” och ”historisk” i det puritanska USA, men i Europa är de många vågade sexscenerna inget annat än en axelryckning. Fransmännen har väl sådant här till uppvärmning före frukost.

Nej, behövs det inte mer än ett par nakna (små) kvinnobröst och lite krystat stönande för att få hundratusentals att strömma till de skandinaviska biosalongerna så är det dåligt ställt med sexlivet hemma i sovrummen! Fifty Shades of Grey är tyvärr inte mer värd än två stjärnor.

PS. Om du är ute efter en riktigt sexig film så ska du hellre titta på någon av de betydligt mer erotiskt laddade ”37°2 le matin”, ”Nine 1/2 Weeks”, ”Swimming Pool”, ”Jamón Jamón” eller ”Lust, Caution”.

Det är för övrigt redan klart att Fifty Shades får två uppföljare.