: Fasanjägarna

I den livliga ”Kvinnan i rummet” (2013) mötte vi den utslitne kriminalpolisen Carl (Nikolaj L Kaas) och hans nya partner Assad (svenske Fares Fares) som hamnar i källaren på polisstationen i Köpenhamn för att klara upp gamla, olösta brott. Främst för att få Carl ur vägen. Det omaka paret lyckas naturligtvis klara upp det första fallet. I den andra filmen har de dessutom fått sällskap av sekreteraren Rose, utan att hon sätter några djupare spår i handlingen.

I Fasanjägarna drar Adler-Olsen växlar på ”alla” klyschor som finns i kriminalgenren. Här finns försoffade poliser, konspirationsteorier på hög nivå, vulgära rika som leker med andras liv (och skjuter utrotningshotade djur) – och allt börjar på en av Danmarks finaste konstskolor. En skola där nästan hela maktapparaten har studerat och där ”Bröderna” gör sitt yttersta för att försvara varandra. Visst, vi tittar ju faktiskt på en deckare, men filmens största problem är att den fullständigt saknar nerv, dramaturgisk utveckling och spänning. Och slutet är ett kolossalt oförlöst antiklimax.

Vi sätter också minus i kanten för makeup-avdelningen. Vi har sällan skådat mer överdrivet sminkade knarkare, man skulle kunna tro att de var redo för en teaterscen. Dessutom är filmen genomgående grå och trist – ännu en klyscha – även om det på ett sätt klär den tragiska historien.

Trots bra roller av Kaas, Fares och Curcic är detta bara en tandlös föreställning utan vare sig höjdpunkter eller spänningskurva, och alldeles för förutsägbart. En okej dussindeckare för att slå ihjäl två timmar en onsdagskväll, men oj så fort bortglömd. Tre stjärnor.

Bra bild, fast ett par lite för suddiga scener. Ljudet (DTS 5.1) har oklar dialog som ibland ”drunknar” i krävande scener. Inget bonusmaterial.