Recension: Extraction

Netflix nya actionthriller är baserad på den tecknade serien Cuidad (av Joe Russo, som också har skrivit manus) och det märks – på gott och ont.

Ensamvarg

Tyler Rake (Chris ”Thor” Hemsworth) är en psykiskt sargad elitsoldat som hyr ut sina ”tjänster” till högstbjudande. Han arbetar i en löst sammansatt organisation som tar högprofilerade jobb och får feta checkar efteråt.

Tyler får tiden att gå genom att dränka sina sorger (efter en familjetragedi i det förflutna) med öl och sprit i soliga Australien. Ibland leker han med tanken att inte ens bry sig om att gå upp ur havet utan bara ligga kvar och drunkna i den våta graven.

Men så dyker det upp ett nytt uppdrag, av episka proportioner. Frågan är om Rake kan skaka av sig sin självömkan, parkera whiskyn och fokusera på det ”omöjliga” uppdraget – samtidigt som han, förhoppningsvis, inte går runt med dödsönskan.

Karikerade knarkbaroner

Som vi redan nämnt bygger Extraction på en tecknad serie och med en sådan premiss blir det (oftast) karikerade karaktärer, överdriven handling och tendenser till flagrant ”underhållningsvåld”. Och allt det här får vi ett överflöd av när Rake ger sig ut på dödsjakt i slummen i Bangladesh.

Den fängslade storskurken Mahajan råkar ut för alla föräldrars mardröm när hans son Ovi (en alldeles strålande Rudhraksh Jaiswal) blir kidnappad i Mumbai. Inte för att han direkt ligger bra till för utmärkelsen ”Årets pappa!” eller egentligen bryr sig ett dugg om sonen, vad han däremot bryr sig om är att inte tappa ansikte och få dåligt rykte. Sonen måste hämtas hem, kosta vad det kosta vill.

Rake och hans team kopplas in, får i uppdrag att hämta tillbaka pojken från ”Dhakas stora son”, knarkbaronen Asif (Priyanshu Painyuli) – med alla medel.

Mahajan är kolossalt ond och bor i ett lyxigt hus omgiven av nickedockor. En av ”dockorna”, Saju (Randeep Hooda), får ansvaret för operationen, under hot mot sin egen familjs liv och hälsa om han inte lyckas.

I Bangladesh regerar Asif som en reinkarnation av Fagin från Dickens-klassikern Oliver Twist och styr sin narkotikakartell med ett gäng småbarn som kumpaner, dessutom har han den lokala polisen och militären på lönelistan. När han misstänker att någon jobbar undercover kastar en av hans babianer en tioåring från ett tak – till döds. Hemma sitter han på förgyllda stolar bland kandelabrar i rena rama Trump-stilen.

Karikerat så det ryker om det, men gangsterhajarna är inte heller något annat än tomma pappfigurer och nödvändig rekvisita för att hjälten ska kunna visa upp sig själv och sina stridsfärdigheter – och på det planet levererar Extraction verkligen!

Serietidningsvåld

Rake är som en hypereffektiv enmansarmé när han sätter igång med att befria Ovi. Och oj, så underhållande det är.

Regin har stuntmannen (!) Sam Hargrave tagit hand om, han har 80 filmer som stuntman på sitt CV men debuterar som långfilmsregissör med Extraction.

Vi serveras påfallande överdrivna skottlossningar och närstridsscener som är starkt inspirerade av Bourne-serien. Våldet är grafiskt och haglar tätt, fast är inte lika överdrivet som i Sin City, 300 och liknande. Överdrivet men läckert koreograferat i en vacker dödsdans där ändamålet alltid helgar medlen.

Biljakterna är häftiga, autentiska och intensiva när de rasar genom kaotiska, smala gatorna i Dhaka, fyllda av människor, damm, skarpa färger och tuk-tuk.

Som rena rama John McClane får Tyler Rake en ”tuff dag på jobbet”, men han är trots allt inte osårbar eller oövervinnlig (Saju, däremot…).

Hemsworth är perfekt castad som den buttre, grymtande dödsmaskinen, som också elegant övertygar med en nonchalant kommentar eller en tår rinnande nerför kinden. Med andra ord så långt man kan komma från den endimensionelle John Rambo som vi fick se i den hopplösa Rambo V.

Emotionell

Filmen lyfter sig från genomsnittliga, hjärndöda actionfilmer genom att dels vara vackert filmad och klippt, och dels ge den oss glimtar av komplexa huvudpersoner, intressanta biroller och utmärkta skådespelare.

I en rörande scen halvvägs in i filmen blottar sig våra två hjältar för varandra. Rake erkänner vilken loser han egentligen är och Ovi berättar om en förlorad barndom med en frånvarande/ointresserad far. Kliché? Javisst, men med så här bra skådespelare kommer de undan med det.

Så här mot slutet glömde vi nästan att nämna att David Harbour (Stranger Things) gör en liten, väldigt kul, gästroll. Han är på egen hand värd två timmar framför storskärmen, tillsammans med popcorn, Snickers och en kall öl.

Blir vi då serverade ett cineastiskt mästerverk? Inte alls, men definitivt en höjdare i segmentet för popcornunderhållning. 5 svaga stjärnor.