Recension: Extraction 2

Det har gått lite mer än tre år sedan vi första gången vi stiftade bekantskap med enmansarmén Taylor Rake (Chris Hemsworth). Extraction blev en av Netflix största filmsuccéeer – nu är den oundvikliga uppföljaren här.

Filmserien är baserad på den tecknade serien Cuidad (manus av Joe Russo, som också har skrivit filmmanuset), och ännu en gång tycks det vara på gott och ont.

Hemsworth är förmodligen mest känd för sina otaliga Marvel-filmer om den nordiske guden Thor, i Extraction spelar han en psykiskt tilltygad elitsoldat, en ensamvarg som nu hyr ut sina extrema stridsfärdigheter till högstbjudande.

Skadeskjuten ensamvarg

I förra filmen fick Rake och hans löst sammansatta crew i uppdrag att rädda sonen till en högprofilerad brottsling ur klorna på en av Asiens största knarkbaroner. Det gick som det bara kunde gå, med vansinniga eldstrider, blodstänkta närstrider och oändliga skott i förvridna människokroppar. Och Rake räddade förstås dagen, men förlorade nästan livhanken …

Efter en intensiv konvalescens skickas Rake till det vackra alplandskapet i Österrike för att gå i pension. Men det dröjer inte länge förrän det förflutna hinner ikapp legosoldaten. Systern Ketevan (Tinatin Dalakishvili) till hans exfru Mia (Olga Kurylenko) tillbringar sina dagar i ett, milt uttryckt, sjaskigt georgiskt fängelse. Inspärrad av sin våldsamma maffiamake.

När Rakes vackra exfru ber om hjälp är det inte svårt att få honom tillbaka in i våldsmanegen igen.

Lika självklart som Rake räddar dagen är det att själva fritagningen från fängelset går åt helvete. Maken dör en våldsam död och hans ännu mer hardcore maffiabror, Zurab (Tornike Gogrichiani), lovar blodshämnd.

Actionfest med bismak

Den före detta stuntmannen Sam Hargrave (med fler än 80 filmer på sitt CV) gjorde regidebut med Extraction. Och det måste sägas att han behärskar sin actionfetischism ut i fingerspetsarna.

I ännu större utsträckning än originalfilmen är Extraction 2 överfylld av uppenbart överdrivna skottlossningar och närstridsscener som är starkt inspirerade av Bourne–serien, Rambo och Die Hard.

Flykten från det slitna fängelset är av den maffiga sorten, vi får se en (till synes) oklippt scen på 20 minuter, där Rake och Ketevan får kämpa sig igenom den ena svårigheten, mer blodig och hårdslående, efter den andra. Sedan bär det av på ett skenande tåg och en skottsäker Volkswagen (genomgående produktplacering).

Men till skillnad från exempelvis den lite mer subtila, och mycket mer trovärdiga, Mayor of Kingstown, är våldet i Extraction betydligt mer serietidningsaktigt, inte trovärdigt och ofta överdrivet till det absurda (i stil med 300). Vilket i och för sig fungerade relativt bra i Dhakas smala gränder och de dammiga gatorna i Mumbai. Men när våldscirkusen flyttar till den hypermoderna skyskrapan (nämnde vi inte Die Hard?) i Wien är det något som känns väldigt fel.

Handlingen går från lekfullt underhållningsvåld till löjligt extremvåld – utan antydan till trovärdighet eller elegans. När det skandalösa gänget från Kaukasus nästan får härja fritt i centrala Wien, skjutande från helikopter och med bazooka mot skyskrapans lobby, har man faktiskt tagit i för mycket. Då tappar vi tittare intresset.

Karikerade

Vi kan leva med att skurkarna är hopplöst karikerade, men i uppföljaren har Russo och Hargrave faktiskt tagit i för mycket.

Båda de georgiska maffiabröderna är som arketyper för en rysk skurkparodi, och försöket att ge dem en tragisk barndomsbakgrund av kött och blod faller platt.

Det hjälper inte heller att uppföljaren helt saknar känslomässigt djup. Originalfilmen hade faktiskt en karaktär (den kidnappade pojken) som vi engagerade oss för och brydde oss om, plus Rake, som vi efter förlusten av sonen kände empati för. I den andra filmen hoppas vi nästan att skurkarna ska skjuta offren så fort som möjligt.

Hemsworth (och Idris Elba) är filmens starkaste kort, och den självömkande, osårbara enmansarmén är fortfarande fascinerande att se in action. Manusförfattarna försöker ge mer liv och substans åt buttre och tillbakadragne Rake genom att koppla hans havererade äktenskap till sonens sjukdom och död, men det hela är för lite och för sent.

En större ”dödssynd” är att actionscenerna så småningom blir förvånansvärt repetitiva och smått utmattande. Det finns faktiskt gränser för hur många gånger vi orkar titta på när Rake kör en kniv i knäskålen på en slumpmässig kanonmats-legosoldat.

Nej, Extraction 2 fungerar helt okej som popcornätande tidsfördriv en slapp fredagskväll när du redan har tittat igenom hela Netflix-katalogen. Du kommer att ryckas med av några av actionscenerna och intensiva biljakterna, och (möjligtvis) småskratta åt den ibland lite malplacerade humorn – men så fort eftertexterna har rullat förbi kommer du att ha glömt filmen snabbare än ditt första tandläkarbesök.

Extraction lyckades med det smått enastående konststycket att kombinera hjärndöd action med en bra historia och intressanta karaktärer. Extraction 2 är bara hjärndöd, täckt av en tunn glasyr av underhållningsvåld. 3 oförlösta stjärnor.

Extraction 2 har global Netflix-premiär den 16 juni – och ja, det kommer ännu en uppföljare i det här universumet.